Allt som är viktigt.

Vecka femtio gick till sitt slut. Halv nio spelades den sista låten i Musikhjälpen 2016 och sedan släpptes programledarna ut till ett hurrande hav av människor. Upp på scenen föstes de, och snart rullades en banderoll med det totala insamlade beloppet ut: 49 miljoner kronor. Det är en så enormt stor summa? Musikhjälpen slår nya rekord varje år och förra året samlades väl runt en miljon mer än föregående år in, 31 miljoner. Att gå från 31 miljoner till FYRTIONIO? Herregud. Jag är inte ens religiös men HERREGUD, rent ut sagt.

Man blir tagen. Rörd, fylld av glädje, fylld av sorg. Årets vackraste vecka är slut och vi gjorde det, hörni. Vi spräckte rekord och förväntningar och någonstans växte vi som folk. Idag är vi vackrare än vi var för en vecka sedan. Är det inte fint så säg? Jag ser fram emot Musikhjälpen 2017. Jag vill engagera mig mer, hjälpa till mer. Jag älskar den här veckan.

Veckan inleddes ju alltså med att jag blev uppringd och fick prata i radio med Howlin’ Pelle vid halv två natten mellan måndag och tisdag. En kortfattad konversation där jag snabbt kunde summera vad HAPFF (Help a Poor Filipino Family) gör och står för, eftersom det är relevant i frågan. HAPFF jobbar ju nämligen också för att barn skall få gå i skolan. Jag hade pappa på Facebook som matade mig med siffror för den händelse att jag skulle få en chans att nämna dem (och det fick jag!) och även här har rekord slagits: Förra året fick 420 familjer mat – i år är vi uppe i 600 familjer som skall få mat och julklappar!

Det låter så futtigt, här i Sverige där vi har så mycket. Man kan (alldeles) för lätt rycka på axlarna åt det och säga ”So what?”, men har man stått där nere i en för varm kyrka till brädden fylld av människor som hoppas på att få något att äta och kanske, kanske en liten leksak till sina barn så är det svårt att låtsas som att det inte är något som berör. I synnerhet när scenen fylls av barn som med darrande stämmor och svårt återhållen glädje och nervositet sjunger julsånger för oss, som tack. Det finaste tacket! ♥

Jag tänker inte säga att vi inte har problem här i Sverige. Jag tänker inte säga att ångesten man har sista veckan innan lön när man inte vet riktigt hur maten skall gå ihop tills man får pengar igen är en struntsak – det ÄR det inte. Men jag tänker säga att när man står där i kyrkan med en kamera i högsta hugg för att hjälpa pappa fotodokumentera vad de gör och folk tittar på en med tindrande ögon, tar en i handen och säger ”Thank you” så skäms man lite över hur bra man faktiskt har det i jämförelse. JAG skämdes, i alla fall. Jag har inte gjort något för att förtjäna detta, egentligen. Det enda jag gjort är att flika in ett par hundralappar på HAPFFs konto – ett par hundralappar jag annars förmodligen köpt chips eller ett par öl för.

Det blev ett par hundralappar från mitt håll till Musikhjälpen också. Man kan inte göra allt, men alla kan göra något och så vidare. Och jag vet att ett par hundralappar är bättre än inga hundralappar, om man kan. Alla kan inte ge pengar, alla har inte den möjligheten. Som jag sade; sista veckan innan lön, sista veckan innan jul. Ibland är det tight på kontot som det är, och den här tiden på året är det gärna lite EXTRA tomt, bara för att. När man inte kan bidra ekonomiskt så kan det räcka med ett ord. Berätta för någon att det finns! Berätta vad Musikhjälpen gör, berätta vad HAPFF gör, berätta vad Rädda Barnen gör, Läkare utan Gränser, Amnesty, WWF… Det finns så många som kämpar därute i världen, på sina olika håll och med olika tillvägagångssätt.

Så ja. Jag vet inte. Vad jag vill säga är väl att det ändå känns fint att hjälpa när man kan, och att jag ändå inte tycker att jag har rätt till ett tack för att jag ger något jag faktiskt klarar mig utan. Jag behöver inte ett tack. Jag behöver bara få veta att det gör skillnad, och att det någonstans sitter ett par familjer som i år får äta sig mätta på julafton på grund av att jag hade lite extra grus i plånboken den här månaden.

Det är det som är viktigt.

…om ni inte misstycker, skulle ni kanske kunna vara så snälla att gå in och ge HAPFF en like på Facebook? Ni måste inte ge dem pengar! Ni får JÄTTEGÄRNA ge dem pengar, men en like kommer en bra bit ändå! Se vad de gör, dela vad de gör, ta del av vad som händer. Filippinerna är ett enormt fattigt land och det går inte att föreställa sig hur oerhört fattigt de lever. Jag har sett det, men jag kan ändå inte riktigt greppa hur det är. HAPFF kan inte hjälpa alla, men de som de kan hjälpa får så väldigt mycket bättre liv. En like är gratis, inte sant?

Tack ♥

Kommentera

WordPress theme: Kippis 1.15
%d bloggare gillar detta: