Störst av allt är kärleken

Mitt december hittills har varit bra. Förvånansvärt nog har hösten/vintern hittills varit väldigt snäll mot mig – det har varit tillräckligt mycket solsken för att ladda batterierna någorlunda under dagarna, och jag har verkligen good enough utsikt ut över Malmö från mitt kontorsfönster.

Första helgen i december var ju julshow på Tivoli. Middag och enormt stora skratt i älskat sällskap. Det har uttryckts önskemål från alla håll att vi fortsätter den här traditionen, att vi gör om det år efter år. Jag är ytterst okej med det, faktiskt :)

Andra helgen i december var jag hos mommo. Det var alltså förra helgen, en vecka sedan. Det är alltid tveeggat det där, visbysvärdet. Å ena sidan är vi båda så lyckliga över att jag kommer dit, att vi får tid till att umgås och att hon kan få prata av sig rejält med någon som lyssnar och svarar på vad hon säger. Det är så viktigt, så uppskattat. Å andra sidan är det ju eskalerande fruktansvärt varje gång jag lämnar henne. Hon förtvivlar. Jag får ångest. Vi är båda så rädda att det skall vara sista gången. Jag vet – jag vet. Det leder ingenstans. Det hjälper inte. Det är oundvikligt att någongång kommer att vara den sista, så det hjälper inte att vara rädd för det och inte kunna trivas fullt ut. Jag inser det så djävla hårt, mina vänner. Det hindrar inte rädslan. Det hindrar inte att jag spenderar en stor del av tillvaron i rädsla över att jag skall förlora någon som har varit mig så oerhört när och kär i hela mitt liv. Jag fortsätter att åka dit och umgås med henne så ofta jag kan. Vi behöver det. Jag behöver henne. Hon behöver mig. Det är kärlek, ändå. Och jag saknar henne redan igen.

Tredje helgen i december var ju nu, den gångna helgen. Kompisjul och brorsonshäng och att bara få VARA tillsammans med Martin. Bara få halvsova där på hans soffa medan han skjuter lite bad guys i sitt båtspel. Det är sådan trygghet där. Och han får mig att skratta. Jag får HONOM att skratta också! Och igår hade vi en sådan där totalfånig grej när han sade ”Let’s do it” (för vi skulle åka iväg och lämna mig vid tåget) och jag direkt svarade ”Let’s fall in love” och han ba ”JAG VAR PRECIS PÅ VÄG ATT SÄGA DET JAG OCKSÅ” och så var det sådär töntkul för att vi refererade till samma låt, från samma film (Tank Girl) och han började googla fram texten och så töntade vi lite över det. Jag kan inte ens förklara hur enormt viktig den här mannen är för mig. Han är allt. Efter nästan 4,5 år tillsammans får jag fortfarande fjärilar i magen. Efter 4,5 år kan jag börja spontanfnissa åt något skämt han dragit, även när jag sitter i ett regnigt Malmö och han åker runt någonstans i Göteborg. Vi har så många vackra minnen ihop. Så många upplevelser tillsammans. Så mycket FLER äventyr framför oss. Hela livet är ett äventyr och jag hoppas att vi fortsätter att utforska det tillsammans. Gemensam exp. Älskade knips, du är det finaste jag har.

Så, vad kan jag säga? Jag har fått träffa alla de viktigaste människorna i mitt liv! Det är två som saknas; min far och min andra bror. (och såklart deras respektiva fruar/fru-to-be) Ricard får jag träffa innan nyår, så den pusselbit jag saknar mest här i december är ju pappa. Jag vet att du läser här (om du nu har orkat hänga kvar så här länge i allt detta wall of text:ande) och jag vill att du skall veta att du är så fruktansvärt saknad. Jag är så glad att du är lycklig där du är, men du är saknad i Sverige. Jag önskar att du kunde få bo i Filippinerna men i Sverige, liksom? Vi ses i sommar, i alla fall. På Ricards bröllop. Det ser jag fram emot :)

Jag är omgiven av underbara människor som jag älskar och som älskar mig tillbaka. Kan man bli rikare än så, som människa? Så mycket kärlek. Tack ♥

(Fjärde helgen i december skall jag fira jul med min älskade Knips och hans familj. Så himla fint.)

Allt som är viktigt.

Vecka femtio gick till sitt slut. Halv nio spelades den sista låten i Musikhjälpen 2016 och sedan släpptes programledarna ut till ett hurrande hav av människor. Upp på scenen föstes de, och snart rullades en banderoll med det totala insamlade beloppet ut: 49 miljoner kronor. Det är en så enormt stor summa? Musikhjälpen slår nya rekord varje år och förra året samlades väl runt en miljon mer än föregående år in, 31 miljoner. Att gå från 31 miljoner till FYRTIONIO? Herregud. Jag är inte ens religiös men HERREGUD, rent ut sagt.

Man blir tagen. Rörd, fylld av glädje, fylld av sorg. Årets vackraste vecka är slut och vi gjorde det, hörni. Vi spräckte rekord och förväntningar och någonstans växte vi som folk. Idag är vi vackrare än vi var för en vecka sedan. Är det inte fint så säg? Jag ser fram emot Musikhjälpen 2017. Jag vill engagera mig mer, hjälpa till mer. Jag älskar den här veckan.

Veckan inleddes ju alltså med att jag blev uppringd och fick prata i radio med Howlin’ Pelle vid halv två natten mellan måndag och tisdag. En kortfattad konversation där jag snabbt kunde summera vad HAPFF (Help a Poor Filipino Family) gör och står för, eftersom det är relevant i frågan. HAPFF jobbar ju nämligen också för att barn skall få gå i skolan. Jag hade pappa på Facebook som matade mig med siffror för den händelse att jag skulle få en chans att nämna dem (och det fick jag!) och även här har rekord slagits: Förra året fick 420 familjer mat – i år är vi uppe i 600 familjer som skall få mat och julklappar!

Det låter så futtigt, här i Sverige där vi har så mycket. Man kan (alldeles) för lätt rycka på axlarna åt det och säga ”So what?”, men har man stått där nere i en för varm kyrka till brädden fylld av människor som hoppas på att få något att äta och kanske, kanske en liten leksak till sina barn så är det svårt att låtsas som att det inte är något som berör. I synnerhet när scenen fylls av barn som med darrande stämmor och svårt återhållen glädje och nervositet sjunger julsånger för oss, som tack. Det finaste tacket! ♥

Jag tänker inte säga att vi inte har problem här i Sverige. Jag tänker inte säga att ångesten man har sista veckan innan lön när man inte vet riktigt hur maten skall gå ihop tills man får pengar igen är en struntsak – det ÄR det inte. Men jag tänker säga att när man står där i kyrkan med en kamera i högsta hugg för att hjälpa pappa fotodokumentera vad de gör och folk tittar på en med tindrande ögon, tar en i handen och säger ”Thank you” så skäms man lite över hur bra man faktiskt har det i jämförelse. JAG skämdes, i alla fall. Jag har inte gjort något för att förtjäna detta, egentligen. Det enda jag gjort är att flika in ett par hundralappar på HAPFFs konto – ett par hundralappar jag annars förmodligen köpt chips eller ett par öl för.

Det blev ett par hundralappar från mitt håll till Musikhjälpen också. Man kan inte göra allt, men alla kan göra något och så vidare. Och jag vet att ett par hundralappar är bättre än inga hundralappar, om man kan. Alla kan inte ge pengar, alla har inte den möjligheten. Som jag sade; sista veckan innan lön, sista veckan innan jul. Ibland är det tight på kontot som det är, och den här tiden på året är det gärna lite EXTRA tomt, bara för att. När man inte kan bidra ekonomiskt så kan det räcka med ett ord. Berätta för någon att det finns! Berätta vad Musikhjälpen gör, berätta vad HAPFF gör, berätta vad Rädda Barnen gör, Läkare utan Gränser, Amnesty, WWF… Det finns så många som kämpar därute i världen, på sina olika håll och med olika tillvägagångssätt.

Så ja. Jag vet inte. Vad jag vill säga är väl att det ändå känns fint att hjälpa när man kan, och att jag ändå inte tycker att jag har rätt till ett tack för att jag ger något jag faktiskt klarar mig utan. Jag behöver inte ett tack. Jag behöver bara få veta att det gör skillnad, och att det någonstans sitter ett par familjer som i år får äta sig mätta på julafton på grund av att jag hade lite extra grus i plånboken den här månaden.

Det är det som är viktigt.

…om ni inte misstycker, skulle ni kanske kunna vara så snälla att gå in och ge HAPFF en like på Facebook? Ni måste inte ge dem pengar! Ni får JÄTTEGÄRNA ge dem pengar, men en like kommer en bra bit ändå! Se vad de gör, dela vad de gör, ta del av vad som händer. Filippinerna är ett enormt fattigt land och det går inte att föreställa sig hur oerhört fattigt de lever. Jag har sett det, men jag kan ändå inte riktigt greppa hur det är. HAPFF kan inte hjälpa alla, men de som de kan hjälpa får så väldigt mycket bättre liv. En like är gratis, inte sant?

Tack ♥

WordPress theme: Kippis 1.15