Ett svar på en kommentar

feministdaniel

Hej du, Daniel!

Nu vet jag väl kanske inte riktigt varför jag skall svara för alla feminister i Sverige, men jag får väl ge det ett försök eftersom detta ålades mig :)

Del ett så läser jag inte ”Sveriges största tidning” eller dess löpsedlar, och då jag personligen oerhört sällan faktiskt kommenterar nyhetssverige så är det ju inte riktigt ett medvetet val att jag inte har skrivit något om detta. Eller jo, det är genom ett annat medvetet val som jag inte har snubblat över denna nyhet, men ja. Det är väl irrelevant antar jag.

”Ett visst kön” säger du, och jag förstår inte riktigt varför du inte rakt ut skriver att det handlar om kvinnors våld mot män? Det känns lite skumt att sticka under stol med det, men om det känns bra för dig att skriva så så är det självfallet inget du skall ändra på för min skull.

Som tidigare nämnt kan jag inte svara för Sveriges alla feminister, dock läste jag senast idag ett blogginlägg i ämnet så jag tror nog faktiskt inte att det är så hush-hush med det som du får det att låta. Jag läser dock inte alla feministbloggar/tidskrifter/sidor, så det är ju ganska omöjligt för mig att veta vilka som har haft en åsikt i frågan eller ej.

Vad JAG tycker om saken är som följer:
Ingen människa har rätt att slå någon annan. Någonsin. Oavsett kön, storlek, åsikt, religion och så vidare. (måhända överflödig disclaimer, men självfallet får folk som ger varandra sitt okej slå på varandra när det gäller t.ex. BDSM-relationer och liknande)

Vi hade på gymnasiet en manlig städare i skolan och vi fick höra ryktesvägen att hans ex-hustru hade misshandlat honom ganska grovt (ganska här används främst som placeholder pga har inte all information om misshandeln och kan därmed inte uttala mig om hurpass grov den var). Och i en kultur där kvinnor får lära sig att vara nätta, tysta och söta och män får lära sig att vara högljudda, burdusa och macho så blir det en konstig sak att ställas inför. Det är så annorlunda, rent utsagt, i ett samhälle där allt relationsvåld vi får höra/läsa om är mäns våld mot kvinnor. Och vi tyckte synd om honom, på samma sätt som vi hade tyckt synd om henne ifall det varit tvärtom.

Och det ÄR ett problem, oavsett vem som slår eller vem som blir slagen. Det är ett problem som BEHÖVER belysas. Vi måste inse att folk beter sig djävligt illa mot varandra. Och det är knappast en fråga som enbart feminister skall engagera sig i. ALLA borde uppmärksamma att vi har ett stort djävla problem där folk misshandlar varandra, håller du inte med?

Vettigare än såhär kommer jag nog inte att kunna formulera mig. Förhoppningsvis är detta ett svar på din fråga. Och behöver du mer utförligt svar vad gäller resterande feministsverige så får du nog faktiskt fråga dem. 

Jag ser dock gärna att ni som läser här delar med er av era tankar och åsikter i frågan i kommentarsfältet, så kan vi se ifall vi tillsammans kan komma fram till något :) 

 

Valet mellan blod och cupcakes känns inte så svårt

Förresten så tycker jag att ni utöver att läsa min blogg borde följa mig på instagram. Jag kanske inte uppdaterar så ofta och visserligen hamnar de flesta bilderna på bloggen förr eller senare men… eh… äh. Nevermind :D voodoobunny heter jag där i alla fall, ifall någon av er faktiskt känner för att följa trots allt ;) Och så kan ni ju alltid likea min facebooksida nå nå nå!

Jag står i valet och kvalet mellan att ta en promenad och att ta ett bad. Tror att det lutar åt promenad dock, jag är lite rastlös och tror inte att ett hett bad (med allt vad det innebär av hjärtklappning osv) får mig på rätt köl. En kort promenad på typ en timme skulle nog göra större under för mig idag. Och man kan ju alltid ta en dusch när man kommit hem igen! :)

Just nu lyssnar jag dock på Sabaton, väntar på att mobilen skall bli färdigladdad och borde väl egentligen typ …klä på mig… men ja. Tisdag kväll, damer och herrar! På torsdag skall kontoret till Varberg för möte och därför tänkte jag baka lite muffins imorgon som vi kan mumsa på på tåget. LYXEN. Eller ja, lyxigt för dem att jobba med någon som mig amirite? Sugen på att testa den där smöriga cupcaketoppingen igen, den jag gjorde förra onsdagen när jag åkte till Mia och Robin. Kanske göra den lila och med smak av viol..? Om nom nom.

blod

Detta är blod, det har inte violsmak. MINDRE BRA BLOD ALLTSÅ.

okej hejdå.

Att sätta ord på pränt

IMAG0236_1

Lite längre promenad till kontoret idag (pga Ingress) och en planerad långpromenad hem från kontoret i eftermiddag. På toaletten hemma ligger min skrivbok som jag plockade upp häromdagen och började skriva ord i. Fick någon konstig släng av inspiration och behövde skriva av mig. Det är underligt, men det känns bra. Det är så väldigt, väldigt länge sedan jag skrev, flera år. Så det känns i handlederna och det känns i hjärnan men främst känns det i HJÄRTAT.

När jag var barn drömde jag om att bli författare. Jag började skriva en bok när jag var 16-17 eller något, och hade väl skrivit sisådär 100-150 sidor när vi drabbades av datorproblem och mannen som lovade att fixa backup på allt fixade backup på allt – utom mina texter. Det var inte bara min bok som försvann där, det var en djävla massa andra saker och en massa omkringarbete jag skrivit för bokens räkning också – bakgrunder till alla karaktärer osv. Det gjorde mig fruktansvärt ledsen att upptäcka att allt var borta. Som sextonåring hade jag väl inte riktigt själv koll på vikten av att lägga över saker på disketter och CD-rom kontinuerligt, annars hade jag haft allt kvar. Men men. Man får väl lära sig av sina misstag. Nu VET jag ju att jag behöver ta backup på allt med jämna mellanrum! …jag bara skiter i det ändå… ;)

Men ja. En hel del av det jag skrivit finns ju samlat på ett skrivarcommunity jag gick med i när jag gick i gymnasiet. Inte allt, dock. Långt ifrån allt. Det mesta försvann vid ominstallationen. Åh, alla mina texter jag skrev när jag gick i skrivarcirkel -_-

Jag saknar min skrivarcirkel. Det var jag på 17 och ett gäng äldre damer och den näst yngsta i gruppen var typ 35 och de var så rara hela bunten. Jag älskade att man kunde läsa deras texter och inte ens behöva titta på signaturen för att veta vem som skrivit vad, för alla skrev så personligt och utmärkande att jag inte ens förstår varför vi mot slutet bekymrade oss om att skriva under på våra respektive texter. Och det var så givande! Vi skrev texter varje vecka på olika teman, läste igenom varandras texter tills nästa vecka och sedan diskuterade vi, kom med konstruktiv kritik och gav förslag och delade med oss av våra tankar och idéer. Det var bra tider. Sakn.

Men ja. Hemma ligger ett skrivhäfte, med 4 sidor skrivna. Det är inte mycket, kanske. Men samtidigt är det ALLT. :)

WordPress theme: Kippis 1.15