Framsteg, fallback och 10 dagars nedräkning

tumblr_mgk7hyUgmi1r6u05ro1_500

Gick upp halv fem imorse och stack ut och sprang. Målet var 5k och jag började bra, riktigt bra. De första fem minutrarna sprang jag 1,2 kilometer, efter tio minuter hade jag (allt som allt) hunnit 2,1 kilometer och trots att jag flåsade och viljan började ge med sig så kändes det ändå BRA. Men sedan orkade jag inte mer. Jag började känna mig illamående, och jag försökte med det gamla knepet att stanna till ett par sekunder, gå raskt och sedan springa igen. När jag sprungit 3,6 kilometer på 19 minuter gav jag upp. Det fick bli en först långsam och sedan rask promenad hemåt. Passade även på att klämma in en enminuts jägarvila och en enminutsplanka på vägen, samt steppade upp och ner på en högtrottoarkant i hundra meter (vilket var SJUKT JOBBIGT, let me tell you!)

Om 10 dagar skall jag springa 10 kilometer, och idag orkade jag inte ens fem. Besviken är väl bara förnamnet. Släng in ”orolig” som mellannamn. Efternamnet vet jag inte än. Hängiven? Dedikerad? Vill Så Mycket Mer?

Midjan var nere på 64 centimeter idag. Det är TOLV CENTIMETER mindre än den var i början av April. Kan vi begrunda detta ett tag? Bara ta in det, processa det och sedan vara glada? Det känns helt tokigt. Ja, det har tagit snart fem månader, men… det håller. Det är inte kilon och centimeter som har hetsats bort på väldigt kort tid och därför kommer tillbaka direkt igen, det är kilon och centimeter som har försvunnit tack vare hårt arbete, dedikation och till viss del förändrade matvanor. Wow.

Vågen stod igår på 57 kilo. Det kändes låg, men jag har ju inte hunnit träna så mycket som jag velat på sistone så är väl lite av muskelmassan som tappat intresset för tillfället. Så fort jag hunnit packa upp min lägenhet på riktigt så skall jag börja träna för fullt igen. Det låter som excuses och att jag försöker skjuta upp det hela, men jag längtar. Hela kroppen skriar efter att få träna regelbundet igen. Jag behöver.

Men ja. Om tio dagar skall jag springa 10 kilometer. Jag vet inte hur det skall gå. Men det löser sig. På måndag kommer min mor och hälsar på och stannar tills torsdag. Vi har bestämt att vi skall springa tillsammans ett par gånger, så vi får se ifall det kanske får det sista att lossna.

Kanske hade morgonens springtur gått bättre om jag ätit något innan? Kanske var det bara så enkelt. Brist på energi. Mer bananer kanske. Vi får se. Jag siktar på att försöka komma ut på en springrunda på fredag morgon också. Run, run away.

Kommentera

WordPress theme: Kippis 1.15
%d bloggare gillar detta: