Låt inte folk förbli osynliga

När jag gick till jobbet förut var det en man på cykel som stirrade på mig och stannade precis bredvid där jag gick. När jag såg mig om efter att ha passerat honom såg jag att han hamnat på marken där han låg och sprattlade, men en kvinna som stod nästan intill honom såg det också så jag gick vidare. Nästa gång jag vände mig om såg jag att även hon hade gått vidare. Han hade rest sig upp och började gräva efter pantburkar i papperskorgen. Jag fick dåligt samvete över att inte ha rusat till honom när han föll, men jag trodde ju att hon som var så mycket närmre skulle hjälpa honom?

Min syster var den enda personen på en plattform någonstans längs Stockholms tunnelbana som dels ringde ambulans och dels höll den extremt skadade alkoholisten sällskap tills hjälp kom fram. Alla andra stirrade bara kring dem. Aldrig på dem. Såg dem aldrig. Osynliga. Han blödde. Jack i pannan eller knäckt näsa eller vad det nu var. Det är så länge sedan då. Men Anna satt där med honom och tröstade. Den enda som såg den osynlige. Och därmed blev hon själv osynlig.

Och jag misslyckades genom att fortsätta gå mot jobbet, för jag trodde att den andra kvinnan även hon ville hjälpa den osynlige. Och nu skäms jag för att jag bara gick. Fan också.

Det kommer väl kanske fler chanser där jag kan få redeema mig själv. Jag funderade på vägen till jobb imorse på att jag borde gå iväg med en säck ”gamla” kläder till första bästa second hand-butik där de kan komma till nytta för de hemlösa istället. Finns det bra ställen för det i Malmö? Stadsmissionen eller något? Soppkök Malmö söker aldrig den sortens kläder jag har; jag har lite klänningar, en kappa eller två och något mer åt det hållet. Allt för mycket av det är aldrig eller sällan använt. Så onödigt mycket konsumtion man sedan inte gör något med. ÖVERFLÖDET. Jag badar i kläder som inte får plats i min garderob och på gatorna ligger folk och fryser på nätterna.

Det bor en hemlös eller två i en trappa upp till en skola jag går förbi varje morgon. Jag tror att de är två, det brukar stå två cyklar där och jag inbillar mig att de hör samman. Men de senaste morgnarna har deras näste av filtar legat ihopslängda i ett hörn och jag har inte sett hen/dem sedan förra vecka. Det oroar mig. Jag går ibland och tänker att jag borde gå dit och lämna fler filtar och en peng. På dagtid, när de inte är där. Jag vill inte skrämma dem, eller få dem att känna sig dumma. Bara hjälpa. Känner mig så maktlös ibland.

Men apropå att hjälpa dem som har det sämre ställt så vill jag prata lite om en organisation min far och hans hustru har startat; Help a poor filipino family, HAPFF. Filippinerna är ett U-land där folk har det fruktansvärt ställt. De klagar inte dock, de sliter som djur och gör allt de kan för att dra in minsta lilla peso så att de skall kunna ha råd med sin tiokronorskyckling så att familjen får äta idag också. Min far och hans hustru, Prescilla, vill göra något åt läget där – främst i det samhälle där de själva bor på Negros Oriental, då det gör det lättare för dem att ha insikt i vad som behövs och vad de kan göra. Och de tar emot donationer. Minsta krona GÖR skillnad. Min far redovisar sedan på deras facebooksida var pengarna hamnar. De har lagat tak för grannar, de har hjälpt till att betala för mat till hemlösa barn och det finns hela tiden nya hål för dem att stoppa pengarna i. Så ja. Om ni har en slant över och känner för att göra något fint, skicka dem till min far. Jag går i god för att han är en hyvens karl som inte tänker ta era pengar för sig själv. Gilla deras sida på facebook, följ vad de gör för sitt samhälle och bidra gärna med lite pengar. Det som inte är mycket för oss här i Sverige är väldigt mycket större summor för dem på Filippinerna. 100 svenska kronor motsvarar ungefär 700 filippinska pesos – det vill säga mat för 7 dagar för dem.

 

Screen Shot 2013-08-29 at 7.35.50 AM

 

Och vill ni inte hjälpa dem på Filippinerna så gör något annat. Le mot en uteliggare, fråga hur hen mår, ge hen en femma eller köp en hamburgare åt hen. Ge hen ett par vantar nu när det börjar bli kallt. Skänk dina överflödiga kläder till organisationer som hjälper de fattiga och de hemlösa. Det är rewarding. Det hjälper folk som har det fördjävligt och du själv kommer att känna dig som en djävligt fin människa. Jag lovar.

Framsteg, fallback och 10 dagars nedräkning

tumblr_mgk7hyUgmi1r6u05ro1_500

Gick upp halv fem imorse och stack ut och sprang. Målet var 5k och jag började bra, riktigt bra. De första fem minutrarna sprang jag 1,2 kilometer, efter tio minuter hade jag (allt som allt) hunnit 2,1 kilometer och trots att jag flåsade och viljan började ge med sig så kändes det ändå BRA. Men sedan orkade jag inte mer. Jag började känna mig illamående, och jag försökte med det gamla knepet att stanna till ett par sekunder, gå raskt och sedan springa igen. När jag sprungit 3,6 kilometer på 19 minuter gav jag upp. Det fick bli en först långsam och sedan rask promenad hemåt. Passade även på att klämma in en enminuts jägarvila och en enminutsplanka på vägen, samt steppade upp och ner på en högtrottoarkant i hundra meter (vilket var SJUKT JOBBIGT, let me tell you!)

Om 10 dagar skall jag springa 10 kilometer, och idag orkade jag inte ens fem. Besviken är väl bara förnamnet. Släng in ”orolig” som mellannamn. Efternamnet vet jag inte än. Hängiven? Dedikerad? Vill Så Mycket Mer?

Midjan var nere på 64 centimeter idag. Det är TOLV CENTIMETER mindre än den var i början av April. Kan vi begrunda detta ett tag? Bara ta in det, processa det och sedan vara glada? Det känns helt tokigt. Ja, det har tagit snart fem månader, men… det håller. Det är inte kilon och centimeter som har hetsats bort på väldigt kort tid och därför kommer tillbaka direkt igen, det är kilon och centimeter som har försvunnit tack vare hårt arbete, dedikation och till viss del förändrade matvanor. Wow.

Vågen stod igår på 57 kilo. Det kändes låg, men jag har ju inte hunnit träna så mycket som jag velat på sistone så är väl lite av muskelmassan som tappat intresset för tillfället. Så fort jag hunnit packa upp min lägenhet på riktigt så skall jag börja träna för fullt igen. Det låter som excuses och att jag försöker skjuta upp det hela, men jag längtar. Hela kroppen skriar efter att få träna regelbundet igen. Jag behöver.

Men ja. Om tio dagar skall jag springa 10 kilometer. Jag vet inte hur det skall gå. Men det löser sig. På måndag kommer min mor och hälsar på och stannar tills torsdag. Vi har bestämt att vi skall springa tillsammans ett par gånger, så vi får se ifall det kanske får det sista att lossna.

Kanske hade morgonens springtur gått bättre om jag ätit något innan? Kanske var det bara så enkelt. Brist på energi. Mer bananer kanske. Vi får se. Jag siktar på att försöka komma ut på en springrunda på fredag morgon också. Run, run away.

Boots & boobs

Screen Shot 2013-08-27 at 7.57.33 AMHittade ett par stövlar jag blev sådär ytterst förtjust i, men jag vet inte ifall mina fötter skulle orka med den lilla klack som är på dem så jag vet inte ifall jag skall köpa dem eller ej. Decisions decisions, men …de är ju så schnygga! Det är sådana där stövlar som man skulle känna sig superhet i om man nu bara klarade av att gå på klackarna i dem. Jag tänker också att de skulle se riktigt snygga ut till min isprinsesskappa… HUR GÖRA? Det är gratis frakt och öppet köp, är det idiotiskt att beställa dem så att jag kan prova dem och se hur de sitter och huruvida jag kan gå i dem eller om jag blir Bambi på hal is? Halp!

Vi har äntligen fått upp gardiner (även känt som ”kikarskydd”) på kontoret, så nu kan jag faktiskt se vad som sker på min skärm på förmiddagarna! Woop woop! Förvisso spenderade jag hela gårdagen och förmodligen hela idag sittandes i labbet där solljuset inte är ett aber, men ja. När jag väl sitter i SigDev-rummet så kan jag numera jobba på i godan ro utan att oroa mig över ljuset i skärmen som förblindar mig och förhindrar mitt arbete :)

Har betalat räkningar, har försökt göra någon form av planering inför morgondagens hemliga happening och har funderat på mina bröst ett tag. Nu skall jag komma igång med jobb på allvar så nu försvinner jag för typ resten av dagen igen :) Krams!

Medan morgonplaylisten spelar skriver jag

Screen Shot 2013-08-26 at 8.12.14 AM

Men finaste ni! Vad mycket stöd jag fick i mitt förra inlägg! Jag känner mig helt rörd av vad söta ni är <3 Tack för alla stödjande ord, ni är så bra <3

Måndag morgon. I vanlig ordning har natten mellan söndag och måndag varit kaotisk och med mer vakentid än sömn. Jag är osäker på om allt som flugit genom mitt huvud under natten varit drömmar, eller om det varit uppblandat med minnen och tankar. Resultatet är hursomhaver en förvirrad måndagmorgon, där allt sedan gick i slow motion. Det gör det nog fortfarande, jag har ännu inte riktigt greppat att jag är vaken och på jobb. Galet.

Har spenderat helgen i Göteborg hos Kani-san. Det blev en senare ankomst än förväntat i fredags, då bilen jag och Magnus åkte i fick stå still på E6:an strax före Landskrona i 1,5 timme pga olycka med en brinnande lastbil längre fram. Det hela resulterade i en försening på nästan 3 timmar, såatteh… I lördags var jag och Krabz på stan en sväng, och på kvällen spelade vi sedan TV-spel med Alex och Olof. Igår övningskörde jag och Krabban lite och sedan åkte jag hem medan han, den djäveln, lekte med en kattunge.

Idag skall jag efter innebandyträningen (som från och med idag hålls på måndagar) hämta ut ett paket på posten, och sedan har jag lite förberedelser att fixa inför en grej på onsdag som jag inte kan skriva något om här (ännu).

Men ja. Fram tills dess skall jag jobba, så ja. Hejdå så länge :)

Eld

Screen Shot 2013-08-23 at 7.23.27 AM

Gårdagen var en bergochdalbana. Jag var så utmattad och ur balans efter den dåliga natten, och saker ville inte alls fungera för mig på jobb. Det eskalerade till att bli värre och värre till den grad att jag började tvivla på mig själv ner i grunden, och det är inte bra. När klockan slog slut på arbetsdagen så rusade jag ut på stan istället, där jag mötte Magnus som jag inte träffat på flera år, eftersom han är i Sverige och hälsar på. Det visade sig även under dagen igår att han skall bila till Göteborg idag, så vi skall roadtrippa dit tillsammans! Jag spar in en bussbiljett och får utomordentligt trevligt sällskap istället. Klagar inte!

Vi tog en fika och snackade lite skit, och sedan gick jag hem och plockade lite i min lägenhet. Det är fortfarande kaos där, men det känns ändå så djävla bra. Det är mysigt, och det är MITT. Jag är fullkomligt nöjd.

Idag tog jag en långpromenad till jobbet, så nu är jag helt stel i lederna. Blir svullen och nedkyld om armarna när jag går på morgnarna, så jag får svårt att röra mig tills det har gått över. Jag kan ju såklart röra armarna osv, men detaljstyrsel blir svår. Jag har till exempel en del problem med att författa detta inlägg för att fingrarna inte riktigt hänger med. Är detta normalt? Jag vet inte, jag. Men det har varit så i något år nu i alla fall.

Blir fint att få krama på Knipsaren idag. Jag behöver honom och hans stöd just nu. Jag måste få veta att jag har värde någonstans när jobbet går mig emot och jag bara vill gråta över situationen. JAG VILL SÅ MYCKET MER, men jag kan inte och det stör mig till världs ände.

Måste kolla upp lite kurser och liknande så att jag kan få lära mig klokt. Jag vill inte vara ett korkat och okunnigt spån. Det är inte hållbart.

Implodera

Screen Shot 2013-08-22 at 7.24.50 AM

Efter innebandyträningen igår så städade jag ju som sagt var färdigt Jolts lägenhet. Det tog ett par timmar, så runt halv åtta-åtta var jag färdig och knallade hemåt för att fixa mat. Hade vissa huvudvärkskänningar på G, men hoppades att det skulle lösa sig bara jag fick i mig lite mat och vatten. Det kändes mycket bättre efter att jag ätit (sjukt god kvällsmat för övrigt; kokt broccoli och knaperstekt bacon om nom nom) så jag gick och lade mig relativt tidigt och läste nästan ut min bok innan det var dags att släcka lyset och somna.

02:35 vaknade jag igen, av att huvudet var på väg att implodera. Hepp. Fick ta mig upp ur sängen och jaga rätt på värktabletter – som jag LYCKLIGTVIS hade hunnit packa upp och lägga på sin plats förra helgen. Sedan tog det runt en halvtimme innan jag kände av effekten och då kunde jag äntligen somna om. När klockan ringde kvart i fem så blev det bara NOPE och jag ställde om klockan till kvart i sex. Jag kan ju inte precis påstå att jag känner mig pigg och utvilad idag. Huvudet gör fortfarande lite ont, men nu är det främst pga utmattning och inte så mycket pga huvudvärk/vätskebrist. Ugh.

Det blir alltså en ganska lugn dag idag, och jag siktar på att gå till sängs tidigt ikväll. Gnåh.

Nåväl. Igår ringde jag min mommo och pratade en stund, vilket var trevligt och bra. :) Får försöka fokusera på det positiva om dagarna istället för det negativa om nätterna. Typ så.

Krams osv.

Pälsar, bröllop och höstlängtan

Jag var så fruktansvärt trött när klockan ringde i morse att jag ställde fram den hela två gånger. När den så ringde för tredje gången ville jag egentligen dö, men gick upp istället. Det var nog bäst så :)

Jag drömde att jag gifte mig och att jag hade en klänning gjord av björnpäls. Den var väldigt vacker, faktiskt. Till den hade jag en bolero eller sjal av vit kanin, och jag övervägde ett tag att jag skulle ha en räv om halsen också, men lyckligtvis övergav jag den idén ganska kvickt.
Väl under bröllopet så hade jag inte förberett mig och var därför mest förvirrad och försökte läsa allt innantill, så folk var lite irriterade på mig. Och sedan ringde klockan så jag vet inte hur det slutade ;)

Idag blir det innebandy, sedan skall jag städa färdigt Jolts lägenhet och sedan skall jag SOVA eller ja, jag borde ju även städa i MIN lägenhet argharghargh. Men imorgon har jag inget kvar att göra i Jolts lägenhet så då kan jag spendera timtal åt att fixa hemma <3

Jag har nästan läst färdigt A Game of Thrones också, men lyckligtvis har jag A Clash of Kings i bokhyllan så det är bara att hoppa på nästa :)

Men trots att jag är trött, stressad och mellan varven har skallen full av labyrintiska tankar och spindelväv så är livet väldigt bra. Det är snart höst (mer höst än nu), det är snart Halloween (eek vad skall vi klä ut oss till i år Martin?!) och sedan det jul och jag älskar läget <3

DSC_0270It’s on!

 

WordPress theme: Kippis 1.15