Barns prestigejakt (del 1)

Efter en diskussion på Twitter under gårdagen, rörande det faktum att barn nuförtiden får högre och högre prestigekrav på sig så kände jag att 140 tecken åt gången inte räcker för att få sagt det jag vill säga. Därför blir det ett blogginlägg av det istället.

Det som startade det hela var en tweet från @klavertramp:

”dessutom tycker jag det är obehagligt hur varumärkesmedvetna 10-åringar är. så själlösa diskussioner de har.”

Jag håller med. Barn vet precis vad de ”bör” ha, och nöjer sig inte med mindre. (Ja, det blir nog en hel del generaliseringar i det här inlägget, förlåt). När majoriteten av barn har varsin toppklassig mobiltelefon och surfplatta så kommer man inte undan med att inte äga en. Man sticker ut och det är inte alltid något man vill. Föräldrarna jobbar och sliter för att ha råd att köpa dyra prylar till sin tioåring – för de vet att barnet kommer att bli mobbat i skolan om hen inte har samma märkesprylar som sina peers.

Jo, jag talar av egen erfarenhet här. Det innebär två saker: a) jag vet vad jag talar om, men b) mina referensramar är nästan 20 år gamla. Så förhoppningsvis är det väl bättre läge idag, men jag tvivlar dessvärre på det.

Jag stack ut i skolan. Jag ärvde kläder av min storasyster och var nöjd med det. De dög finfint att ha på sig när man ville sparka fotboll och klättra i träd, och jag tyckte att de var fina. Men det var plågsamt uppenbart att kläderna INTE dög i många av mina klasskamraters ögon. Jag har tidigare talat om att jag var mobbad i skolan. Detta var en av anledningarna. Jag hade ”fel kläder”, tydligen.

Jag kommer från en familj på fyra barn. Min far var (är) egen företagare och jobbade från 06:00 till 20:00, ibland längre – ibland kortare. Min mor var hemma med oss fram tills Ricard började skolan – då jobbade hon 08:00-14:00 och senare 08:00-16:00. Vi hade råd med mat och vi fick leksaker och kläder när det behövdes, men trots klasskamraternas idioti så var det ju faktiskt aldrig ett BEHOV av att ha dyra märkeskläder. Men jag fick ett par Adidasskor, det gjorde mig jätteglad för då hade jag ju samma skor som alla andra. Uniformt. Rättning i leden!

Jag vill mest ha sagt att jag inte för en sekund skuldbelägger mina föräldrar för NÅGOT vad gäller detta, det är mest en nick i den riktning att inte ALLA föräldrar har råd att köpa snordyra märkesprylar – i synnerhet inte till fyra växande barn som även behöver mat.

I alla fall. Att ha ”fel märke” på jeans (t.ex. jeans från Konsum istället för Levi’s) kan vara förödande. Varför är du så töntig? Varför passar du inte in? Varför har du så konstiga kläder? Varför är du så FEL? 

Under diskussionen konstaterades i alla fall att jag ville att mina (framtida) barn skulle få vara trygga och älskade, och aldrig vara rädda för att sticka ut eller känna ett behov av att äga det senaste och dyraste. Jag menar, allvarligt, barn är barn. Man skall sparka fotboll eller springa runt i skogen eller klättra i träd eller läsa böcker eller jag vet inte vad fram tills man är tonåring åtminstone. Men vad jag har förstått av internet så gör barn inte längre sådant. Hur ofta ser man barn vara ute och leka nuförtiden? Jämför med när ni själva var barn. (detta är heller inte en pik mot någon, det ä bara en samhällsreflektion) Jag var ute varje dag med mina bröder och rusade runt. Det var först när jag började på högstadiet som det började kännas som att det var dags att sluta leka med dockor. I ärlighetens namn fortsatte jag lite till, men det var jag väldigt, VÄLDIGT tyst om. Jag var mobbad nog som det var, de behövde inte ha mer virke på brasan där.

Jag vill att mitt barn skall vara ute och leka. Att hen skall trivas med vem hen är, att hen aldrig skall ha en klump i magen när hen går till skolan, oroa sig över att hen skall bli hånad och lämnad i sticket idag igen. Hur skapar man ett tryggt barn utan att vare sig förälder eller barn faller för grupptrycket?

…jag inser nu att detta inlägg kommer att bli JÄTTELÅNGT. Därför rundar jag av lite här och fortsätter mitt resonemang i ett nytt inlägg om en stund.

>> Ni får jättegärna kommentera och bidra med er synpunkt på det hela!

2 kommentarer till “Barns prestigejakt (del 1)

  1. Så länge statushetsen hetsar vuxna kommer den även hetsa barn. Dom är som oss & vi är som dom, vi bara gör saker lite annorlunda (istället för att i leken ha den snyggaste Barbien vill vi vara den snyggaste Barbien, istället för att ha en den bästa tamagotchin vill vi ha ha den ’bästa’ telefonen &.s.v.) & den vuxna hetsen blir en allt tyngre börda för samhället så som statushetsen bland småttingarna sprids som en jävla cancerfest.

    Jag märkte gott nog aldrig av någon statushets vad gällde prylar i min skola (hade inte ens nån aning om vad Buffaloskor var förrän för ett par år sedan) men jag har märkt att det inte finns några barn i kvarteren. Det är sjukt!!! Jag ser fan aldrig barn ute, förutom då jag är på stranden & då ser jag att midjorna är typ tio centimeter större i snitt än för tio år sedan. Ack, dessa betraktelser.

  2. Jag har precis samma erfarenhet som dig. Blev också mobbad och en av anledningarna var för att jag inte hade tillräckligt mycket märkeskläder. Det innebar såklart att jag var fattig och töntig. Att min familj försörjde fyra barn på en lön till skillnad från de flesta andras två barn på två löner var ingenting som mina klasskamrater brydde sig om. Jag hade kläder från Ellos, alltså var jag töntig. Jag försökte desperat passa in och tjatade mig till och sparade pengar till några plagg märkeskläder men det var ju såklart ingenting som gjorde mig mer populär. Det fanns ju så många andra fel med mig. Jag hade för bra hållning, var för tyst, var för dålig på sport, hade för långt hår, fick för bra betyg, hade sneda tänder osv i all oändlighet. Den där jävla pressen på att passa in och vara exakt som alla andra var vad som senare fick mig att bli raka motsatsen. Om jag ändå inte var omtyckt fast jag klädde mig som alla andra, lyssnade på samma musik som alla andra, hade samma åsikter som alla andra så kunde det kvitta. Då kunde jag ju lika gärna klä mig hur konstigt jag nu än kände för, jag var ju redan utstött, ingenting kunde göra något värre. Lustigt nog var det då allt blev bättre och jag träffade massor av underbara människor som accepterade mig för den jag var och blev mina vänner.

    Ifall jag hade barn hade jag uppmuntrat dem att gå sin egen väg. Jag vill såklart inte att de ska bli mobbade för att de inte har märkeskläder och dyra mobiler men jag tror att sådant egentligen inte är den riktiga anledningen till att barn blir utstötta. Om ett barn vill mobba ett annat så kommer de ALLTID hitta något litet fel. Jag till exempel blev ju retad för att jag hade ”fult” hår. För oj så fult det var med långt hår sa de kortklippta tjejerna.

Kommentera

WordPress theme: Kippis 1.15
%d bloggare gillar detta: