W1R2

Foto: Monica Hansson (2011)

Jag är ändå imponerad av mig själv. Jag kom nyss inför dörren efter att ha kört w1r2 (week 1, run 2) i min c25k-träning. Det var ungefär lika tungt som förra gången, ingen större skillnad faktiskt. Sist spöregnade det på mig, och idag hade jag träningsvärk. Jag ville ju inte egentligen, men jag satt vid datorn efter att jag ätit kvällsmat (en halv subwaymacka) och var så satans sötsugen att jag var tvungen att visa för mig själv att jag KAN stå emot sötsuget och att jag KAN trotsa träningsdjävulen. Lördag blir w1r3 enligt schema och jag vet faktiskt ärligt talat inte om jag kommer att klara det. Jag kommer då att ha TVÅ dagars träningsvärk i bagaget (när under träningsperioden slutar man ha träningsvärk??)

Men jag försöker. Jag tar det ett steg i taget och snart kanske jag mår bra i mig själv igen.

En kommentar till “W1R2

  1. Träningsvärken går över rätt snabbt. Känner man sig för jävla risig skjuter man på springandet någon dag. Det ska inte bara supermotigt, då tappar man motivationen. Skit i att springa snabbt också, bättre att jogga och att det känns bra än att man springer på som satan och undrar varför någon över huvud taget kom på tanken med motion.

    De veckor som känns mest (eller kändes mest för mig iaf) var nummer tre och fyra, när man börjar komma upp i lite längre springmoment. Efter det är det nedförsbacke. Rev precis av 24 minuter spring i halvfart (~7 min/km) och det kändes jävligt bra efteråt – benen har slutat leka gummi (det kommer framåt vecka fem-sex ;-) och jag frustade inte som ett djur efteråt.

Kommentera

WordPress theme: Kippis 1.15
%d bloggare gillar detta: