En obehaglig tågresa hem från jobb

Hemresan från jobb igår, då. Jag satte mig i vagnen längst bak för att jag inbillar mig att jag hamnar på rätt ställe på Knutpunkten då, och satt i vanlig ordning i tågets riktning vid ett fönster. Reagerade efter ett tag på att mannen som satt ungefär fem-sex meter framför mig i ”min riktning” (alltså bakochfram på tåget) satt och kollade väldigt mycket på mig. Alltså, verkligen mycket. Jag tyckte att det var lite obehagligt men jag låtsades om inget och fortsatte stirra ut genom fönstret istället. Det har väl hänt någon gång tidigare att folk har glott till en gång extra när man gått förbi. När det gått tjugo minuter sitter han fortfarande och stirrar rakt på mig, och jag känner på allvar att det börjar bli obehagligt. Det var något som saknades i hans blick. Jag skrev till Martin att jag kände mig illa till mods och försökte att hålla mig fokuserad på chatten istället, men när mannen helt plötsligt började smeka sitt eget skrev så kände jag att jag inte ville vara kvar där. Fortfarande stirrade han på mig som att det vore helt naturligt.

Jag bestämde mig när vi började rulla in mot Helsingborg för att jag inte ville ta samma dörr ut som honom, så jag gick längst fram i tåget. Jag var rädd att han skulle bli närgången eller ”råka snubbla” eller liknande, så ja. Självbevarelsedrift. När jag kommit genom nästan hela tåget så vänder jag mig om bara för att kolla, och ser att han följt efter mig. Vid det här laget är jag rädd på allvar – jag är paranoid i vanliga fall och nu har jag ju någon som faktiskt stalkar mig på tåget. Lyckligtvis ringde Nathaniel då och skulle fråga vad jag ville ha till mat, så jag förklarade situationen för honom och bad honom stanna kvar i telefon med mig så att jag inte behövde vara så rädd. Eftersom Nathaniel var ute och gick just då så bestämde han sig för att komma och möta mig, så jag hade sällskap hem från tåget. Jag vände mig om säkert femtio gånger på hemvägen men såg inte mannen något mer, vilket var väldigt skönt.

Jag har kort på honom, mest för att visa Martin hur illa han stirrade, men det kan ju vara bra att ha ifall jag springer på honom fler gånger. Jag tänker inte lägga upp dem här, det känns trots omständigheterna inte okej att hänga ut honom med bild (om det ens är lagligt..?) men ifall någon vill se hur han ser ut så kan jag skicka bild så att ni vet att se upp för honom.

Eftersom det alltid finns någon djävel som vill antyda att man som tjej för skylla sig själv så kan jag ju tillägga att om EN person av de typ TREHUNDRA jag på något sätt mötte igår stirrar sönder sig på mig – då är det väl förfan inte hos MIG felet ligger? Hade alla 300 stirrat på mig och smekt sig själva så sure, då är det väl jag som provocerar reaktionen. Men jag tänker INTE känna mig skyldig över att EN person har så förvrängd världsbild att han inbillar sig att han har betett sig korrekt här. Skulden ligger INTE hos mig. Frågar ni ”Vad hade du på dig då?” så skriker jag.

Gamla tanten tycker ”Det var bättre förr!”

Nej, det var fan så mycket mysigare på den tiden. Man gick till skivbutiken efter skolan och browsade skivor i en timme innan man hade lyckats välja ut vilka musikaliska underverk som skulle få följa med hem, och efter att ha sållat och funderat och räknat på hur mycket man hade råd att spendera. Köade till kassan, betalade, gick med kassen svingande i luften och ett förväntansfullt leende på läpparna hem. IBLAND körde man wildcard och köpte skivor på Ginza och CDON trots att man inte kanske hört bandet förut, bara för att man var nyfiken och tyckte att fodralet såg ballt ut.

Väl hemma så stängde man dörren till sitt rum, öppnade plasten kring fodralet och tog ut skiva och häfte. In med skivan i CD-spelaren och sedan satt man och läste med i texterna samtidigt man lyssnade på musiken. Ibland släckte man helt sonika alla lampor och satt där och njöt i mörkret av musiken.

Tiny lvl 18 Zombie med cd-spelare i bakgrunden

Nuförtiden? Not so much. Man ladder hem åt höger och vänster eller slänger in random musik i playlisten på Spotify. Jag andas fortfarande musik men jag saknar det där högtidliga i att komma hem med ny musik i plastförpackning. Man ÄGDE på ett annat sätt. Materialisten i mig var väldigt förtjust i sin välsorterade skivsamling med mängder av färggranna och svarta fodral som stod vackert uppradade på hyllan. Ja, och så de där albumen man gömde bakom de andra för att man inte ville att folk skulle se att jadå, jag lyssnar på SÅDANT också ;)

Ohwell ♬

WordPress theme: Kippis 1.15