Ni kanske undrar hur det gick igår?

Men ja. Vi hade ju mäklaren hos oss igår kväll. Storstädad lägenhet, mycket att göra innan han kom dit. Trött som sjutton, många tidiga morgnar och för lite sömn den här veckan. Men dit kom han, med sjögrönblåa ögon (Stilla Havs-blå) och tog sig en titt. Sedan skrev vi kontrakt och gick med på utgångspriset han ville sätta. Vi är ju inte lika blåögda och naiva nu som vi var för 1,5 år sedan när vi sist försökte sälja. Kan vi få utgångsbud eller mer blir vi jättenöjda. BLI AV MED SKITEN. Ni vet. Trött på läget, och så vidare.

Men jag fick väl i alla fall känslan att det skulle gå att få det sålt, liksom. Så nu kan vi bara hålla tummarna tills huden spricker, samt packa och hålla städat. Får ju besök i helgen men skall försöka se ifall man inte kan lyckas packa undan mer. Eller kanske allt, allt det där som inte behövs på daglig basis utan som gör sig lika väl i en kartong i förrådet som det gör nerstoppat i en byrålåda i sovrummet.

Så ja. Jag är hoppfull, förväntansfull och pepp, men samtidigt försöker jag vara nykter, realistisk och cynisk. För att inte bli besviken, liksom. Det går sådär ;)

Jag har inte hört något angående tvåan jag vill andrahandshyra än. I’ll keep you updated ifall jag hör något.

En gång var jag fangirl

För vad som känns som ungefär hundra år sedan så var jag aktiv medlem på ett forum där Masuimi Max’s fanbase hängde. Kanske inte så mycket för att jag fangirlade henne så djäkla hårt, men jag gillar forumhäng och på den tiden var hon ju inte alls lika sönderknarkad och tråkig som hon är nuförtiden, så det kändes inte alls konstigt att hänga där. Jag har trots allt typ 3k bilder på henne på en av mina gamla hårddiskar. Ah, estetik… ♥

Anyhooo. Det var inte just MM herself detta skulle handla om, utan helt enkelt om det här fanbaseforumet jag var medlem på. I början var man väl awkward som alltid, när man försökte hitta sin plats i massan, men snart och snabbt lärde man sig vem som var vem och vilka som spelade roll, och plötsligt var man en av pusselbitarna. Folk förväntade sig att jag skulle vara med i diskussioner, folk värderade min åsikt och folk blev mina vänner. Jag har fyra-fem av mina gamla forumsvänner på Facebook nuförtiden; det finns diverse skäl till varför jag inte längre är kvar på forumet men de är inte riktigt relevanta i sammanhanget.

Jag saknar gemenskapen vi hade. Glädjen i att lyckas gräva fram en bild ingen annan hade, nöjet i att diskutera alla möjliga ämnen, GEMENSKAPEN som sagt. Kära gamla vänner. Fina underbara människor.

Det var under ett tag till och med tal om att en av dem skulle flytta hem till mig. Jag kanske är galet godtrogen, naiv och helt utan självbevarelsedrift, men ja. Det blev ju ändå inget av med det, det rann totalt ut i sanden när jag började dejta Nathaniel.

Jag hade velat göra det igen. Hitta ett forum, registrera mig och bli en av de där. Men internet är inte idag vad det var för fem år sedan, saker och ting utvecklas snabbare än man hinner tänka (”det går i 180, snabbare än man tror” som en …eh… *vis* man en gång sade) och jag tror att jag bara skulle bli besviken om jag faktiskt försökte.

Jag saknar er.

WordPress theme: Kippis 1.15