I’m a creep, I’m a weirdo

Jag vet inte. Jag känner bara att jag verkligen är konstig och annorlunda. Jag har inte så många att jämföra mig med, men de jag har verkar ju vara helt tvärtom. När jag pratar med folk om det så reagerar de ju som att så som jag fungerar och resonerar är jättekonstigt. Då är det väl inte så märkligt om man blir osäker och undrar vad det är för fel på en..?

Jag har alltid trott att jag är normal. Som alla andra, liksom. Klart man velat stå ut från mängden lite, annars hade man ju inte haft alla tokiga hårfärger eller skumma kläder (även fast huvudorsaken alltid varit och alltid kommer att vara att jag klär mig och ser ut som jag vill för att jag tycker att det är snyggt, och inte för att jag försöker vara *spEsHuL*). Men… jag vet inte. Jag tror att Anna hade förstått. Jag känner bara att jag går vilse på Wikipedia när jag försöker fastställa vad det är som felas mig. Neuros, depression, borderline..? Jag vill bara vara liten och glad igen. Förmodligen är det bara en fas av hypokondri för att jag mår så djävla ruttet just nu (och jag får som sagt skylla mig själv för det är jag som har gjort fel och ingen annan)

Jag vet ju att jag kan vara så mycket bättre än såhär. Jag vet ju att jag kan vara glad och positiv och rolig att umgås med och mysig och bra och fin och trevlig. Jag vet ju att jag inte egentligen är ett litet svart knytt som gör ont hela tiden, att jag egentligen inte går runt med panikångest och har ont i magen och inte kan sova eller äta normalt. Det är bara tillfälligt. Kanske en vinterdepression, och det är ju faktiskt normalt. Det bara hände en massa skit i slutet av December och jag hamnade emotionellt i ett läge jag inte borde hamnat i, och nu sitter jag fast och vet inte riktigt hur jag skall ta mig loss. Jag har pratat med folk om det men jag får inget som hjälper. De ger mig råd och åsikter och jag respekterar och lyssnar på dem, men det känns fel.

Men oroa er inte. Jag skall försöka att inte kräkas ner min blogg med all djävla fanskap jag har i skallen, för det får nog hålla sig i gömundan där.
Jag brukar leva efter principen No regrets för det tjänar ingenting till att ångra sig i efterhand, men den senaste tiden har jag verkligen ångrat sak på annan och det med rätta. Tro mig, om jag skrev ut i klartext allt skit som hänt och vad jag gjort och inte gjort så skulle ni förmodligen hålla med mig om att det är läge för ånger här.

Just saying.

Nu skall jag krypa i säng och se om jag klarar av att läsa lite. Mina knän gör skitont ikväll och jag har helt bisarr PMS trots att det är typ en vecka kvar till indianbesök. Mina bröst har varit svullna och gjort helt galet ont nu i 2-3 dagar och jag börjar tröttna på att ha ont både inuti och utanpå.

Måste komma på något som jag kan peppa lite för. Kanske trots allt orka fixa en Gotlandsresa..? Något att se fram emot. Något bra. Jag skall fila lite på detta. Kanske ni kan ge mig bra tips på vad jag kan vara glad och pipig över?

Dagens look. Japansk sommaruniform, för det passar ju sig så djävla bra i Januari. Well, i Skåne är det faktiskt sant. Ursäkta random urringning, jag gjorde om den för den var lite skum och nu är den lite urringad ur vissa vinklar :/

Jag krymper i samma takt som problemen växer

Efter SEXTON DAGAR har vi äntligen internet hemma igen. Jag kan inte påstå annat än att jag är sjukt missnöjd med Tele2, och jag kommer att undvika samröre med dem i fortsättningen (när jag flyttat isär från exet och så vidare). Tack, men nej tack. Ni har varit långsamma, dryga och försökt göra er lustiga på vår bekostnad, och den väldigt konstiga räkning vi fick hem idag gör oss INTE mer vänligt inställda till Tele2. Nu sätter jag dock punkt för detta. Jag orkar inte bry mig mer. Men jag kan inte rekommendera Tele2 till NÅGON. Hejdå.

Annars då?
Tja… uppochner, åt helvete och djävligt dåligt. Har sedan i lördags lunch ätit en halv Grandiosapizza, typ 10 salta balkar, en minimal salladsportion och fyra Bullens pilsnerkorvar. Har gått ner ett kilo i ren förtvivlan och spenderade större delen av söndagen med att ligga i sängen och önska att jag var någon annanstans. Depressionen är ett faktum, och jag vet inte vad jag skall göra för att ta mig ur. Jag vill inte ha piller, jag vill inte gå till någon terapeut, jag vill bara må bra och fungera som vanligt igen. Jag har ju alltid sett på mig själv som en glad och positiv människa, men cynikern i mig tar över och jag hittar inte längre något att vara glad över. Allt känns så sjukt hopplöst, och jag har satt så stora käppar i hjulet för mig själv att jag inte vet vad jag skall ta vägen. Jag är förtvivlad och börjar gråta för ingenting, trots mina desperata försök att bete mig som en vuxen människa. Jag vet bara inte hur jag skall laga detta, och det gör mig så ledsen. Jag har förstört så in i helvete för mig själv här. Ett tafatt försök till att be om ursäkt har gjorts, men ja. Nej. Det är för sent och det är förstört.

Känner att jag vill och behöver fly hem till min ö. Tittade på flygbiljetter och båtbiljetter idag men jag har inga pengar och jag ville bara gråta över hur omständligt det skall vara att ta sig hem. Jag behöver Eric och jag behöver Leo och jag behöver få gömma mig under en filt på Erics soffa med en kopp te och en bebis att klappa på. Jag slits i stycken här och jag klarar inte av att tänka klart. Jag vill bara spola tillbaka tiden en månad och göra precis tvärtom vad som gjordes.

Jag vet att jag inte är särskilt tydlig med vad jag talar om här ovan, men jag vill inte skriva det i ren skrift för det var ju så problem började. De senaste, i alla fall. Jag behöver hålla detta inom mig istället, även om jag är rädd att jag skall gå sönder. Men det löser sig. På ett eller annat sätt löser det sig väl alltid?

Men ja. Hur gör jag med depressionen då? De enda utvägar jag ser är att åka till mamma eller att åka till Visby, och jag behöver Visby så det sliter i mig. Satt och grät en timme i telefon med Eric i lördags natt. Fina underbara vän som finns där när ensam och ledsen Zombie behöver få prata ♥

Jag vill snabbspola framåt. Eller bakåt. Eller jag vet inte. Jag vill bara inte vara HÄR och NU. Jag vill prata med en specifik person om detta men det går inte det heller. Och jag vill ha min syster hos mig. Jag vill få prata med henne och lyssna på henne och höra vad hon tycker, och låta henne veta att hon inte är ensam. Jag saknar henne så djävla mycket, och det gör mig ju heller inte gladare. Varför försvann du, Anna? :(

Jag klarar bara inte av att hantera det här själv. Jag behöver någon som kan tänka åt mig och förklara och trösta och få mig att slippa behöva bära detta själv. Jag orkar inte.

WordPress theme: Kippis 1.15