I understand what I am saying

Jag antar att min erfarenhet är vad som drar mig tillbaka. Det vill säga, min brist på erfarenhet. Alla andra verkar ligga så många steg före hela tiden, i synnerhet folk här i Scania. Folk har gjort så mycket mer. Jag känner mig mest bara som världens största tråkmåns med alldeles för många spärrar.

Jag styrs till fullo av mitt överjag. Jag vet inte när det hände, för när vi väl läste psykologi i skolan så tyckte jag att det verkade som att det främst var detet som styrde mig då. Plötsligt är jag då alltså min egen raka motsats?
Jag är inte impulsiv. Inte ofta, i alla fall. Jag har vissa impulser jag följer direkt, det kan vi ju se på mitt hår. Jag gillar ju förändringar, men nu för tiden är det lite mindre av den biten på eget infall.

Har jag blivit gammal? Och då snackar jag inte om min födelsedag, utan bara det här med att man helt plötsligt sitter under ansvarets börda, och låter bli att göra en massa busiga saker för det enda jag ser framför mig är inte den roliga biten, utan konsekvenserna. Hade jag varit sjutton hade folk kallat mig lillgammal, men på tjugosju då? Halvdöd?

Äh… Jag vet inte riktigt OM jag vill ändra något heller. Just nu har jag ju en ganska trygg omgivning där inga konstigheter händer, men jag ser ju också att så många andra har jättekul och får ut så mycket mer av livet. Gruppsex, vilda festivalbesök, nakenbada och planka in på tåg och jag vet inte vad. Alla är så glada och entusiastiska, och jag sitter mest och drar mig undan och kan bara se alla problem som kan uppstå.

Överjaget. Ja… Det är väl så det får vara, antar jag. Jag får fortsätta vara storasystern som håller i handen, och får helt enkelt klara mig utan att vara den busige lillebrodern. (det är bara metaforiskt och handlar inte om mina faktiskta småbröder)

Nu skall jag gå och äta frukost med min mor.

Kommentera

WordPress theme: Kippis 1.15
%d bloggare gillar detta: