2006-11-16 @ 20:00:58

Ännu mer ”när jag var liten” kommer här:

När jag var liten tyckte jag om rosa, och hade fina mjukisbyxor och matchande tjocktröja i rosa tyg med My Little Pony på. Och fina rosa sneakers, så att jag kunde spela fotboll på rasten. Jag tyckte om att klättra i träd och att ha snöbollskrig, att leka tafatt och att leka krig med killarna i kvarteret när jag var ledig. Jag älskade att hoppa i lövhögar och att åka pulka och att se på tecknad film. När jag fyllde år önskade jag mig My Little Ponies, Barbiedockor och böcker och musik, och sådana bra saker. Jag ville väldigt gärna få sminka mig i skolan för att vara lika tuff som de tuffa tjejerna, Noelia och Adde, men det fick jag inte. Och när min mamma sade nej, då var det inget mer med den saken. Varför tjata när det redan är bestämt?

…och idag… finns det bh:ar för barn som inte ens utvecklat bröst, och små små klackskor för flickor som borde ha gympaskor att sparka fotboll med, och det finns kortkorta kjolar och urringade tröjor för töser som ärligt talat inte har något att visa upp, och de sminkar sig, de små liven. De små tioåringarna som egentligen borde vara täckta att sand och gräs och skratta och gunga på rasterna, de sminkar sig och går runt i kläder som knappt vuxna kvinnor borde bära.
Detta är saker jag tänker på ganska ofta, det här med skillnaden på hur min uppväxt såg ut och den skarpa kontrasten till hur småbarn växer upp NU. Jag kom in på http://damonrasti.blogspot.com/ och kände mig efter lite läsande där manad till att skriva om min syn på det hela. Det är faktiskt något man måste prata om, för världen har gone nuts!

Kom igen, folk. Vill ni verkligen att småtjejer skall växa upp till små sexobjekt innan de ens fått vare sig mens eller bröst? Vill ni att era småpojkar skall börja röka när de är nio år gamla, och ha sex innan de ens kommit i målbrottet?
Ibland önskar jag att jag hade ett eget barn, men jag känner mig skräckslagen inför den värld min lilla kulting skulle få växa upp i.

En annan sak som twists my tentacles är hela fenomenet med curling-föräldrar. Seriöst, jag ser verkligen rött av föräldrar som inte klarar av att ha koll på sina ungar. TV tjänar storkovan på att visa program som Supernanny och fan och hans moster, och det enda jag kan tänka är ”Hur djävla snedknullad i skallen får man vara?!”
Nu är det så där så att jag nästan är på vippen att hänga ut folk igen, men det vill jag inte. Låt oss bara säga att jag har varit i kontakt med ungar vars föräldrar har noll och ingen koll på sina glin. Barn som blir mutade med godis för att hålla tyst – ni kan ju gissa vilken RAR och TREVLIG kroppsform de små liven redan börjat utveckla. Men herregud, vad gör ni för fel? Ni måste ju inse att det är NI som har ansvar för era barn! Flertalet gånger har jag varit tvungen att ta hand om ANDRAS barn på min arbetsplats, för att föräldrarna negligerar dem. Barnen tjatar, tjattrar och skriker – och vad sker? Ingen bryr sig. Eller värre: folk blir arga på barnen (en del av dem är inte äldre än fem år!) fast det är föräldrarna som är to blame. Snälla Sverige, snälla världen – vad i helvete sysslar ni med?

OCH VARFÖR GER NI ERA UNGAR MOBILTELEFONER?! Herregud, jag köpte min första mobil när jag var sexton år – innan dess hade jag inget behov – whatsofuckingever – av en. Vad i helvete skall en sjuåring med en kameramobil till? Ringa mamma? Det kan man använda andra telefoner till. Det finns INGEN GILTIG ANLEDNING! Ge mig ett bra argument för varför småbarn behöver mobiltelefoner, och vad jag saknade i min uppväxt genom att inte ha en, och jag blir djävligt imponerad.

Ta bort barnen från datorerna. En nioåring har inget på internet att göra – skicka ut henne till fotbollsplanen istället! Era små söner har faktiskt roligare saker att göra än spela CS 24/7, tro mig. Man kan leka krig, man kan samla hockeybilder och bokmärken, man kan bygga kojor och leka restaurang, man kan göra vad man vill och vara vem man vill – så varför låter ni dem inte? Varför tvingar ni inte ut dem, varför är ni så djävla rädda för dem?

Som jag skrev i min söta lilla inledning: När mamma sade nej, så var det nej. ”Mamma, kan jag få godis?” ”Nej” – okej. Ingen idé att tjata, mamma har sagt nej. ”Pappa, kan jag få en leksak?” ”Nej” – samma där. Tro inte att mina föräldrar någonsin sagt nej på pin kiv, eller att de någonsin varit elaka genom att neka oss saker – herregud! Mina föräldrar är – och visst, jag är djävligt partisk, men ändå openminded – några av de bästa föräldrar jag vet. De har satt gränser, och vi har lytt dem – inte på grund av underkuvenhet, inte på grund av att de har varit det minsta strikta fysiskt sätt, utan på grund av att vi hade respekt för dem. Hur många barn idag har verkligen respekt för sina föräldrar? Hur många kommer hem vid utsatt tid, hur många låter bli att göra saker deras föräldrar nekat dem att göra? Jag undrar det, jag. Jag vet att många som var samtida med mig var rebelliska, och gjorde många saker gentemot deras föräldrars vilja när de var i sin upproriska period, men de hade ändå respekt för sina päron.
Jag var faktisk aldrig särskilt rebellisk. Jag ville bli punkare, men lät bli eftersom jag hade respekt för pappa som har en affär. Jag ville sminka mig när jag var liten, men mamma sade att jag fick vänta tills jag var femton. (där var jag dock lite rebellisk, för jag sminkade mig i smyg när jag gick i sjuan och åttan, och torkade av det på mina vantar på väg hem från skolan ;)) Min stora revolt var väl att jag färgade håret svart, började klä och sminka mig svart samt lyssna på hård musik. Och that’s it. Inga tonårsfyllor, inga sena nätter, inga droger, inga cigaretter – jag höll mig till en utseendemässig revolt.

Det gör mig inte bättre än er, jag vet att jag inte är bättre än någon annan. Men det gör mig förmodligen annorlunda, och är väl kanske en del av det som gör att jag tänker som jag tänker. Många ser nog genom fingrarna med dagens barnbeteende på grund av hur de själva upplevde sin uppväxt. Kanske är jag extra perceptiv för att jag var ett sådant ”mönsterbarn” jag nu var, men …folk måste ändå reagera. Modevärlden gör horor och hallickar av våra barn, och folk verkar ärligt talat inte bry sig ’nuff för att ens skrika ut sin motvilja mot det hela.

Vakna. Kanske är jag på hal is, kanske är jag ute och cyklar, men snälla …ta åt er. Gör NÅGOT. Jag har säkert fel i allt som står här – men motbevisa mig! Gör något jag inte väntar mig, ta med era barn på långpromenader, ha popcornkvällar med dem, spela sällskapspel, spela basket, ta med dem på fisketurer. Det ger bra mycket bättre minnen än att man fick sin första kyss som åttaåring, eller att man var först i mellanstadiet med att bli av med sin oskuld.

Kommentera

WordPress theme: Kippis 1.15
%d bloggare gillar detta: