Please, don’t fall asleep

Igår var första gången på mer än tre år jag har kunnat lyssna på Strebers – Nån Annanstans. Det är låten som spelades på min systers begravning, nämligen. Låten hon åratal tidigare upplyste mig om att hon ville ha spelad på sin begravning.
Jag har också bestämt vad jag vill ha spelat på min begravning. Michale Graves – Frostbite. För den är vackrast någonsin.

Ibland reagerar folk på vad jag skämtar om. Jag har skämtat lite om Anna och allt omkring henne, jag misstänker att jag även har skämtat om den där saken jag inte vill prata så mycket om, men… Det är ett försvar, förstår ni väl? Om man inte kan skratta måste man gråta, och jag är så förtvivlat trött på tårar. Det handlar aldrig om att förminska situationen eller skratta bort sorgen som om den aldrig fanns, jag försöker bara komma på sätt att ta mig framåt i livet utan att dras ner för mycket av det som ligger bakom mig.

Nåväl. Jag är inte så ond eller tom eller frigid som folk envisas med att tro.
Längst ner finns ett trött och skrämt litet hjärta som bankar så tyst det kan för att inte dra till sig för mycket uppmärksamhet.

Och Nathaniel håller min eld vid liv.

Kommentera

WordPress theme: Kippis 1.15
%d bloggare gillar detta: