I’m dreaming of a white christmas

Nu handlar allt om Narnia och Harry Potter och gud vet vad. När jag var liten räckte det med snö utanför fönstret för att det skulle kännas magiskt i rummet. Jag och mamma pratade en dag, jag tror det var i somras eller kanske rentav i våras, och hon sade ”Från och med nu blir det mindre och mindre snö om åren, och om inte allt för lång tid skall vi vara glada om det kommer snö ens i Norrland”.
Den lilla meningen har legat och grott i min skalle ett tag nu. När jag var barn så handlade vintern om snö. Det började snöa redan i mitten av november snön låg kvar över hela julen (gärna med klassisk julaftonssnö över juldagarna) och började smälta så smått till slutet av februari. Lagom till min födelsedag i slutet av mars var snön borta och vårblommorna började kika fram. Mommo brukade ge mig en bukett blåsippor när jag fyllde år, blåsippor har alltid varit ”min” blomma.

Numera?
Ingen snö. Vi trampar snart in i december, julklapparna är köpta och närapå inslagna, resor hem och tillbaka för julfirande är bokade och betalda och julkalendrarna är redan placerade på tv-hyllan i alla hem. Men var är snön? Här i Skåne har vi regn, som bäst. Inga stora vita flarn som faller, bara stora tunga iskalla droppar.
Jag saknar snön. Jag saknar kritvita landskap som man med nöd och näppe kunde ta sig igenom för att snön låg för djup kring pjäxorna på en, jag saknar behovet av termobyxor och riktigt tjocka vantar, att ha iskalla men knallröda kinder när man till slut kom instyltande i hemmet efter en dag man spenderat i någon av backarna med en pulka och sina syskon.
Jag saknar att bli väckt av mamma som glatt och förväntansfullt upplyser ”Det snöar!” och att bygga snögubbar, snölyktor och att göra snöänglar. Ni vet själva hur otroligt vackert det är med levande ljus i snö, hur magisk man känner sig när man står i sitt fönster och trycker sina små händer mot fönstret samtidigt som nästippen gnuggas fram och tillbaka över rutan när man försöker se alla små snöväsen som bara MÅSTE finnas därute.

Det finns inga barn nu. De finns i planer, men det kommer att dröja några år innan de finns inom oss eller utom oss. I vilket fall som så kommer våra barn att lyssna storögt på oss när vi berättar om snöbollskrig, ljudet av snö som knastrar under kängan på en och hur rädd man alltid var att ens pulka skulle fara hela vägen ut på vägen när man for ner för backen. Snö kommer att bli deras myt, det där som de inte riktigt tror på fast vi visar dem bilder av oss som barn i snön. ”Här är mamma och morbror när de bygger snögubbe!” ”Här är pappa och farmor i skidspåret!”.
Har ni sett filmen Blast from the Past med Brendan Fraser? Om inte, se den. Vad jag ville ha sagt här är; I filmen finns en sekvens då Adams (Brendan) far försöker förklara för honom hur baseball går till, eftersom Adam aldrig varit utanför bunkern de lever i. Fadern försöker och försöker förklara, men Adam missförstår hela tiden och kan inte alls ta till sig vad fadern säger. Är det min son, min dotter i framtiden? En oförstående och oskuldsfull liten, som gör sitt bästa för att greppa något som är totalt oförståeligt för henne?

Jag saknar snö.

I would do it all over again

Läser lite bloggar och drömmer om saker. Borde städa, borde duscha, borde göra något annat än att sitta här och uggla. Men …jag känner ingen motivering alls, om jag skall vara ärlig. Egentligen vill jag ju orka storstäda så att lägenheten är skinande ren när Kärleksmonster kommer hem från jobbet om tre timmar, men …orka. Funderar på att orka städa lite under kvällen; på grund av vårt flyttkaos så skall de leka vampyrer hos Christian istället för här, vilket lämnar mig ensam i en tom lägenhet. Då hinner jag ju städa lite. Göra honom glad. Jag tycker om att göra honom glad, se hans fina ögon lysa upp i pur glädje.

Idag på lunchen gav jag honom en serietidning han saknar i sin samling. Transformers #2 från 1987.
Jag tycker om att ge honom presenter, att visa honom att han är såpass viktig för mig som han är. Ibland tror jag att han är viktigast av alla, faktiskt.

Ibland smyger sig tanken på: Saknar jag någonsin V och S? Var de någonsin såpass viktiga för mig att jag kan känna sorg över att de bröt med mig när jag valde Kärleksmonstret före dem och deras ”vänskap”? Och sedan skrattar jag till, rullar med ögonen och ler glatt åt tanken att jag har det så mycket bättre nu. Deras så kallade vänskap var lätt värd att offras för detta, tro mig. Även om något skulle hända och jag skulle förlora mitt Monster… still worth it.
With that said, nu släpar jag mig till duschen.

Vi får se om jag faktiskt börjar blogga igen nu. Kanske, kanske inte.

En trygg hamn i ett hav av kaos

Zombie: Älskade Kärleksmonster, finns det någon möjlighet att jag kan övertala dig att åka med ut på Väla när du har slutat?
Kärlekmonster: Självklart gör jag det.

Han vill göra saker med mig. Han har inget emot att när han kommer hem efter en seg dag på jobbet åka buss med mig i en halvtimme för att lalla runt på ett köpcentrum för att hitta julklappar till sin och min familj. Väl därute bär han mina tunga kassar, värmer mina små kalla händer i sina och bara …finns till.
När vi blir hungriga slår vi oss ner utanför McDonalds och existerar i samma lilla bubbla, han och jag. Vi diskuterar barn och framtid, och vi är på samma spår. Ingen känner att det är minsta konstighet i att diskutera hur mycket våra framtida barn skall ha i veckopeng, eller varför de inte kommer att få köpa mobil förrän de blivit lite äldre. Det bara är vår sanning, det är vad vi andas. Förståelse för varandra och en otröttlig kärlek.

I helgen slet han och hans underbara systrar som djur tillsammans med mig för att tömma min lägenhet i Kävlinge, eftersom den är såld nu. Han fick ont, men låtsas om inget. ”Du är värd det” frustar han fram, och jag känner mig så hemsk som bad honom om hjälp från början.

Igår och idag har jag beställt hans julklappar. Jag hoppas att han blir glad över dem, men det tror jag allt. I vårt kaotiska hem (ni skulle se det! vi har möbler staplade på varandra i vardagsrummet, och i köket kan man inte se köksgolvet för alla kassar och kartonger!) så finns det ändå alltid stiltje, där vi kan stå tätt intill varandra och bara finnas.

Själv önskar jag mig säsong 10 och 11 av Frasier, samt Zombie survival guide. Skall säga det till min mor när hon ringer mig senare ikväll.

FÖR ÖVRIGT så är Zombie på ön mellan natten den 11:e december och arla morgon den 17:e.

En smärre uppdatering.

WordPress theme: Kippis 1.15