Goter, gutar?

När jag var sju eller åtta började jag lyssna på De Lyckliga Kompisarna. Jag lyssnar fortfarande på dem, men inte i samma utsträckning. Däremot blir jag alltid nostalgiskt harmonisk när min lilla randomspelare ploppar fram en av deras alster i mina öron. Minnen av mig själv som liten och saker jag gjorde under tiden jag lyssnade på DLK (t.ex. lekte i mitt fina dockskåp hemma hos Birgit på landet) får mig att slappna av och gå något steg långsammare ett tag. Det är lite som balsam för själen. För övrigt har ju Mart en grym röst :) (likaså har Ulke, han sjunger vackert.)

En av de bästa skivor jag någonsin hört är Opeths skiva Damnation. Jag har haft skivan i fem eller sex år nu, och har fortfarande inte tröttnat. Skivan fungerar alldeles utmärkt som bakgrundsmusik när man åker tåg eller när man jobbar eller när man pluggar eller när man bara vill sjunga med eller när man skall sova… jag hade den faktiskt som sovskiva ett tag. Jag älskar den. Den är perfektion och fullkomlighet. Den är harmoni och rå skönhet. Den gör mig lyrisk ^^

Oavsett vad min tillfälliga musikfling är (och jag flingar runt ganska ofta ^^) så finns det en artist jag är fullkomligt förälskad i, och jag kan inte låta bli. Jag har inte hört mer än ett tiotal låtar av henne, men… det är något i hennes musik som totalt trollbinder mig och vägrar släppa taget om mig. Jag talar om Siouxsie Sioux och hennes band Siouxsie and the Banshees. Jag har tidigare, i den kategori som numera heter Zombie dreglar, postat en länk till en av hennes låtar på Youtube. Jag vill slå ytterligare ett slag för henne. Om du har möjlighet att komma över ”Dazzle” så lyssna. Lyssna, njut och bli trollbunden.

Um… Det var ungefär det jag ville säga just nu :)

It sounds like a melody

Sedan när är man att betrakta som otrevlig och opassande när man är jättestressad för att hinna med tåget och ber en av tjockisarna som står i bredd framför en i rulltrappan att ta ett steg åt sidan? Såvitt jag har förstått skall man stå still på högra sidan och få lov att gå på vänstra sidan, men tydligen är man att flina åt om man ber tjockisen flytta på sig.

Idioter. Hann med tåget i alla fall, de också eftersom de skulle med samma. Min iPod begick harakiri i morse och eftersom jag var nära att strypa folk på morgontåget då jag var tvungen att istället för ljuva toner höra deras eviga rants om sporter de deltagit i på mellanstadiet så bestämde jag mig vid hemresan att sätta mig i den tysta vagnen, för att slippa höra bevis på mänskliga väsen. Det gick bra tills min gångsgrannes mobil började ringa. Först tänkte jag att hon skulle stänga av den när hon tog upp den, men istället började hon med relativt skärande stämma (det var så förtjusande tyst innan) diskutera alla möjliga saker. Någon irriterad medresenär reste sig upp och sade ”det här är en tyst vagn och mobilfri zon” vilket Den Mobiltalande inte hörde. (Den Irriterade sade det inte högt nog, luften var tät och höll hennes ord i en bubbla). Efter några minuter till av mobilpratande fick Den Irriterade nog och ställde sig bredvid Den Talande för att återigen upplysa henne om reglerna för vagnen hon behagat parkera sig i. Den Talande skyndade sig (nja, men jag vill gärna intala mig det) att avsluta sitt samtal och sedan satt vi alla tysta tills vi var framme i Helsingborg, då jag flydde av tåget med min mobiltelefon som musikmaskin.

Jag hatar när iPod dör. Den har gjort det en gång tidigare, och då räckte det att vänta tills batteriet laddat ur och sedan ladda den på nytt så fungerade den.
Jag hatar folk när jag inte har min iPod att gömma mig i. Jag är ledsen, men jag får väldigt snabbt dåra på människor. Folk får gärna prata i telefon, men sitter de i tyst vagn får de faktiskt låta bli. Jag själv avslutade mitt samtal i samma veva jag slog mig ner i vagnen. Det finns väldigt många platser på ett tåg, en ynka bråkdel av de är i tyst vagn, och de flesta som sitter i tyst vagn sitter där av en anledning. Jag vet att jag låter jättegnällig, men jag är bara så trött på människor som a) vägrar låta en gå förbi om man inte säger åt dem samt b) människor som vägrar se skyltar med överkryssade mobiler. Så idag får jag nog stämplas surkärring, antar jag. Jag tycker förvisso bara att det är sunt förnuft, men sådant har ju blivit förlegat numera.

The coldness of your breath

Så djäkla sömnig, men samtidigt var det fint att få gå upp tillsammans med Kärlek :) Idag börjar jag tio. Jag fasar inför de dagar jag kommer att börja nio… Ohwell, den dagen den sorgen och bara man får lite bra sömnrytm är det nog ingen fara.

Jag har ont i en tand. Jag har haft det sedan igår, och det stör mig. Jag hoppas på snar övergång, för, rent ut sagt; orka.

Idag slutar jag så att jag är hemma tidigt, och nästa föreläsning är på tisdag. Jag hoppas på att få mitt bokus-paket innan dess så kan jag läsa ifatt det jag missar till dagens föreläsning. Enligt Jimmy så klarar man av att hänga med på lektionen ändå, så det är ju ingen större miss. Dock gillar jag att vara förberedd, även om förberedelsen är så ynka som att jag läser det jag skall på tåget.

Lyckats hitta både bra tåg in och hem; båda tar bara en halvtimme istället för 40/50 minuter, och de går i bra anslutning till skoltiderna. Mycket bra, det är så dödstrist att vara tvungen att åka in en hel timme innan föreläsning bara för att man annars kommer att komma försent. Akademisk kvart i all ära, men tills de inför akademiska tjugo minuter så fungerar det inte riktigt för mig ;)

Sömnig… låt mig få somna ooooom… små små fragment av nattens dröm lurar kvar och förvirrar.

Jag och bejbi funderar starkt på att hälsa på Christoffer på vägen hem från Visby i oktober. Då kan jag passa på att sno tillbaka min jacka också ;)

WordPress theme: Kippis 1.15