Ge mig luft för fan, ge mig luft

Nu skall jag krypa i säng. Jag vill inte alls imorgon. Jag lovar er, jag har nog aldrig velat så lite som jag vill imorgon.
Jag vill bara gömma mig. Sluta andas, sluta tänka, sluta finnas. Och sedan på något magiskt sätt återuppstå när allt är över. Jag vill inte behöva prata. Ta rösten ifrån mig, slut mina ögon, håll för min mun och töm mina lungor. Herregud vad illa allt är! Jag avskyr att jag kommer att få höra hur sämst jag är, jag avskyr det! Och sedan? Ensamhet. Kall och tom lägenhet, och det enda jag har att göra är att spela WoW tills fingrarna blöder och hjärnan tar slut.

Jag vet redan nu att jag inte kommer att vilja vara ensam imorgon kväll. Det är för mycket som kommer att gnaga mig. Imorgon (idag!) är en sådan dag som kommer att försöka bita sönder mina hälsenor, krossa mina knäskålar, slita upp mina handleder och långsamt, smärtsamt strypa mig.

Ni anar inte.
Ett enda varmt ord från någon under seminariet imorgon och jag kommer att sväva. ETT ENDA är allt jag ber om. Säg NÅGOT snällt, något, vad som helst! ”Vi gillar teckensnittet”, ”Jag gillar er rubrik”, ”Ni stavar bra”, precis vad som helst. Hur idiotiskt eller ologiskt det än är; ge mig något att klamra mig fast vid. En livflotte, en stilla famn i ett rungande hav. Jag vill så gärna ha något att känna mig trygg vid.

Jag saknar mitt hav. Mitt olugn. Mitt sötsalta stänkande vatten, ljudet av vågor mot stenstränder, fiskmåsar som grälar över vår grillade korv.
Det är vad jag skall göra när jag åker hem: Sätta mig på Högklint och bara andas in. Kanske andas ut också, förr eller senare. Om inte annat för att det ger mig chanse att få andas in igen.

Radera imorgon.
Erase and rewind.

Kommentera

WordPress theme: Kippis 1.15
%d bloggare gillar detta: