Vilsen

Djävla hjärna håller mig vaken. För mycket tankar idag, det är aldrig bra. Det är dock i synnerhet inte bra när jag har ont och har varit dålig mamma åt mig. För lite sömn på sistone, på lite mat på sistone. Och alldeles för lite av annat jag behöver.

Jag tänker tankar jag inte har rätt att tänka, känner mig åsidosatt.
Men jag saknar så hårt så som det var förut. När alla ville skriva till mig, när jag aldrig alltid behövde vara den som skriver först. Inte alltid, det finns undantag. Men det handlar inte om undantagen. Det handlar om alla som säger att de tycker om mig, men som aldrig vill höra av sig, aldrig vill ses. Jag vet att jag tar det hårdare än jag skall, jag vet att folk stör sig på att jag förstorar och gör om, men… jag är ju sådan.

Folk förstår inte hur ensam jag fortfarande är. Jag har vänner, men det är inte alls som förut. Ingen har ju tid eller ord eller råd eller lust att komma hem till mig, ingen frågar någonsin om de skall komma över och hänga lite. När jag är ledsen har jag ingenstans att ta vägen och ingen att träffa, för det är sent och tågen går inte. Jag flyttade för att få mer yta att röra mig på, och ändå är jag mer instängd än någonsin. Jag vet att jag kan ringa folk, men det är inte samma sak. Det är aldrig samma sak. Jag behöver kramar, jag behöver få höra folk, få se dem, få röra vid dem. Jag behöver få slippa sitta ensam framför en kall datorskärm och drömma om annat.
Jag lägger inte skulden på någon annan än mig, jag vill inte att någon skall ta åt sig eller känna sig utpekad. Jag vill bara försöka klargöra varför jag är såhär just nu.

Ibland önskar jag att jag hade stannat kvar på ön. Men samtidigt så tar det emot att ens tänka så, för där hemma hade jag ingenting. Jag hade vänner som ville umgås och jag hade alltid någon jag kunde tvinga ut att promenera med mig mitt i natten, men utöver det så satt jag fast i rutiner jag inte vågade släppa och jag tappade taget om mig själv mer och mer.
Nu har jag ett ganska bra grepp om mig själv, även fast jag ibland hotar att släppa. Det gör mig stark att bo ensam, även fast det ofta är en styrka jag föraktar. Jag har alltid varit i för stort behov av andra. Jag är fortfarande i alldeles för stort behov av närhet. Och folk vill eller kan inte ge mig vad jag behöver. Jag är som en vampyr. Jag behöver.

Jag kväver folk. Jag tränger in dem i hörn och jag får dem att sluta vara som de en gång var. I övrigt är de ju likadana, och alltså måste det vara mitt fel att de numera är som de är mot mig. Jag har ändrats. Jag trodde att det bara var en förändring till det bättre, men varför känner jag mig mer frusen nu än för ett halvår sedan?

Jag vill inte fråga mer, men jag måste. Slutar jag fråga får jag aldrig träffa någon. För de hör aldrig av sig. De frågar aldrig om jag vill ses, om jag vill hitta på något, om jag vill fika. Kanske frågar de aldrig någon, kanske är jag inte den enda som aldrig tillfrågas. Men… jag tar ju åt mig. Jag försöker låta bli, jag försöker tänka rationellt, jag försöker fokusera på att de faktiskt brukar svara ja när jag frågar dem. Men det hade bara varit så trevligt att bli tillfrågad. Det hade varit viktigt för mig, bekräftande. De vill också ses. De får ut något av att umgås med mig.

Jag saknar Eric och Leo så förskräckligt. De gav mig så mycket som ingen annan kan ge. De fick mig att känna mig hel, omtyckt, välkommen och vid liv. Jag vill så gärna att alla andra skall vara som dem, men det är de inte. Jag har ingen bästa vän här. Dels så förstår de inte. Jag försöker förklara varför jag känner som jag gör och är som jag är, men de missförstår hela tiden. De vill inte läsa mina undermeningar, de gör tolkningar som inte alls överensstämmer med vad jag försöker förmedla. Till slut tappar jag förmågan att kunna säga vad jag vill till dem.
Till slut förvandlas jag till femte hjulet, till den som är i vägen. Den som tvinar bort, som till slut inte vågar säga något alls.

Jag vill inte bli den personen.

Jag vet inte vad jag skall göra åt min situation. Jag vill kunna prata öppet med folk, men som sagt: de missförstår. Jag som alltid inbillat mig att jag har god hand med språket får plötsligt inse att jag inte alls kan formulera mig så att folk förstår klart och tydligt vad jag vill ha sagt. För varje missförstånd blir jag allt mer förvirrad, allt mer frustrerad, och så blir det otydligare. Till slut tappar jag själv bort vad jag vill ha sagt.

Jag behöver någon som gör mig hel. Någon jag vågar lita fullt ut på, någon som inte vänder sig bort när jag behöver få prata, någon som förstår när jag behöver få vara tyst och någon som aldrig tvekar att hålla om mig när jag är vilsen. Och jag är mer vilsen än ni tror.

Jag behöver få bli förälskad. Jag behöver få ödsla känslor på positivitet snarare än all denna negativitet som just nu förtär mig och förhindrar min nattssömn. Det finns ingen lycklig kärlek för mig, men till och med en kärlek som ebbar ut i olycka hade varit något som hållt mig uppe i alla fall lite. Istället är allt bara tomt, och jag fruktar att jag tappar folk. Tappar jag mina vänner? De försäkrar mig att jag inte alls är så oviktig som jag tror. Men samtidigt förändras inget. Varför får jag aldrig lov att känna att någon vill göra minsta lilla anpassning? Jag ber om så lite. Så ytterst lite. Fånigt lite, om ni så vill. Jag lovar.

Jag har kommit till den punkt där jag inte längre vågar fråga.
Nu skall jag försöka sova.

Kommentera

WordPress theme: Kippis 1.15
%d bloggare gillar detta: