It takes for Batman, Wolfman, Frankenstein or Dracula to get her in the mood for love

Dubbelavsnitt av Scrubs om 40 minuter. Skall läsa lite i Dita-boken tills dess, se Scrubs och sedan sova. Jag har huvudvärk och morgondagen skall spenderas med tre böcker på Undercity. Skall glida förbi Coop på väg till Lund och köpa matsäck, så att jag står mig ett tag. Kanske äta lunch på Café Undercity också…

Jag är dum som tänker plugga ALLT imorgon. Jag har ju lyssnat på lektionerna, samt läst halva Språksociologiboken, men ändå. Det är inte helt stabilt, och tror jag att jag skall få slippa omtenta på det här bör jag tänka om illa kvickt.

Mensvärk. Hur skall en kvinna kunna tänka? Min hjärna går fortfarande på halvfart. Då och då får den besök av små små odjur som springer och tisslar och tasslar och skvallrar om den enorma smärtan mitt ryggslut får tampas med. Som om hjärnan bryr sig! Hon har fullt upp med att försöka komma på en bra plan inför fredagens kvällstenta, hon! Nog struntar hon i ryggens smärtor och besvär då.
Min kropp är en saga. På ett dåligt sätt.

Åter en gång skall jag hämnas på ryggdemonerna genom att lägga mig på dem! Förslagsvis med ett stort glas kallt vatten, för att döda huvudvärken som ansätter min stackars hjärna.
Man måste ju vara rädd om sin hjärna, det vet vi ju. Vad annars skall man leva på på sin ålders höst? Ni vet, när man inte orkar gå till affären för att handla mat och man måste börja äta upp sina kroppsdelar för att överleva? Hjärnan är en stor muskel, lär vara riktigt fin och mör då. Med lite marinad.

Eh… Dita, Scrubs, sova, var det ja…

I’ve only got eyes for you (don’t worry, they’re in the freezer)

Jag tycker om ögon. Ögon är vackra. Jag tycker till och med om mina egna ögon, jag har alltid varit glad i min gröna färg. Så varför envisas jag med att ha så svårt för ögonkontakt?

Det känns som att man blir invaderad. I en värld av seende är ögonen det som knyter samman folk. Hade alla varit blinda eller ögonlösa hade jag förmodligen haft svårt för beröring. Det är så intimt, som att man bjuder in någon i sin hjärna. Jag vet inte riktigt…

The Brain that wouldn’t Die
sade en gång att han hade svårt med ögonkontakt, därför att han kände det som att han hotade folk när han såg på dem, som att han intog maktpositionen. Jag har det motsatta problemet: Jag känner mig i underläge, liten och svag av att ha någons blick låst i min.

Jag vill gärna klara av att se folk i ögonen. Det ger folk en helt annan syn på en (no pun intended). Man framstår som trevligare och mer öppen, istället för flyktig och avvisande. Och det vet jag, jag vet det jag vet det. Och ändå blir jag nervös, skakis och vill inte alls. När jag fikar beställer jag in något att äta, för då kan jag uppehålla blicken vid vad jag äter. När jag går på stan hittar jag saker att se på, så att jag inte behöver söka så mycket ögonkontakt. Och när jag går till och från skolan är jag alltid väldigt intresserad av var jag sätter fötterna. Jag gör allt jag kan. Och egentligen vill jag inte alls att det skall vara såhär; jag vill ju kunna sitta mitt emot något, ha normal ögonkontakt och var som en normal människa.

Eftersom jag vet att jag är dålig på det, hyperkorrigerar jag (för att använda mig av en av mina universitetstermer :P) Alltså: Jag stirrar på folk. Jag vet inte vad normen för ögonkontakt är, så antingen undviker jag blickar totalt, eller så låser jag min blick och stirrar. Hur hittar man mellanläget? Jag undrar jag.

Snart tjugotre år gammal, fortfarande inte vuxen.

I telefon med mamma:

C: Men du skall se på Top Model sedan? Då kan vi ringas efteråt och skvallra.
M: Ja! Och skicka sms under tiden! Auau!
C: I reklamen och så… eller, vad?
M: Auau!
C: Vad säger du?
M: Jag sms:ar a-u-a-u, det är mongoljud.
C: Om de är dumma?
M: Mm.

/…/

C: Okej, men vi hörs sedan då!
M: Ja, kram, au au!

I lost my heart to Frankenstein

Jag verkligen djävla hatar min mobilkamera.
Jag hoppas att jag får en digitalkamera i födelsedagspresent.
Annars köper jag en själv.
Så det så.

Let me see you stripped down to your bones

Dagens ord: Klassbloggande. Folk som bloggar om hur dålig uppväxt de hade, tydligen. Jag vet inte. Jag kanske bara feltolkar. Men det verkar gå ut på ”Varför fick hon allt jag inte fick?”
Kom igen… Jag, genom min familj, tillhör väl kanske bättre skiktet medelklass på Gotland, men omg. Jag har då aldrig tyckt att jag har haft en dålig uppväxt för att jag inte fick Sibyllamat och glass varje dag. Faktiskt.

Nu är jag dock vuxen, nu har jag massor av egna pengar som jag skall köpa lägenhet eller wtf jag vill för, men jag har inte råd med oxfilé. Oxfilé är det som spelar stor roll, jag vill ha oxfilé och rödvinssås och potatisgratän. Det är bara köttet som är dyrt, och det är djävligt dyrt. Mrrrr. Köööött.

Seriöst. Jag bryr mig egentligen inte, folk får lov att vara avundsjuka på sina vedervärdigt bortskämda men väldigt onyttiga grannar om de vill ;) Jag var ju själv lite avundsjuk på att Malin fick äta godis och chips precis hur mycket hon ville, men å andra sidan så såg jag ju vad det gjorde med hennes kropp. Och hur hennes föräldrar såg ut. Och hur hennes lillasyster började se ut… Så… Njä :)

ISTÄLLET så tycker jag att man skall koncentrera sig på att må bra. Jag skulle kunna dra upp det ena minnet efter det andra om nätter jag grät mig till sömns på grund av mina klasskamrater, hur jag drömde om att våga skrika åt folk att dra åt helvete och hur jag alltid varit avundsjuk på mina syskon – men vad tjänar det till? Det skulle inte få mig att må bättre, allvarligt talat. Jag skriver då hellre om hur otroligt stolt jag var över mig själv när jag tog studenten, hur det pirrar i magen när jag får varma solstrålar i nacken och känner lukten av vårblommor eftersom det får mig att minnas alla våra långpromenader till diverse lekparker när vi var små, jag skulle kunna ranta på i en evighet om hur minnet av mig och Fredrik med varsin Tom & Jerry-påse låg under storrumsbordet och såg på tecknad film och hur härligt det var när man fyllde år och de kom och sjöng sin falskstämda sång för mig. Hur kul det var när man fick följa med pappa till affären innan den öppnade och allt var tomt och svart och man kunde surfa runt på de små rullbrädorna, och hur trevligt det alltid är när personalen i butiken hälsar glatt på en, och man märker att det inte beror på att man är Anders’ dotter, utan på att man är Carina och de tycker om en. Hur vuxen jag kände mig när jag fick följa med mamma på Tupperware-partyn, hur mysigt det alltid var att hälsa på Birgit eller Madelene på landet och leka med griskultingar och kaniner. Hur fint det kändes när jag träffade först Ida, Emma och Hanna och sedan träffade Eric, Leo och Amanda.

Jag vet hur det är att känna sig åsidosatt och utanför. Men jag vill inte plocka fram känslor som bara får en att må dåligt, och som inte går att omvända till något bra för det är för länge sedan.
Jag älskar mina föräldrar och min familj, och allt som hände under min uppväxt har ju danat den jag är idag. Och om man inte kan trivas med sig själv, hur kan man då trivas med något?

Jag dömer ingen. Jag vill bara måla upp MIN version av hur det hellre skulle se ut.
Att bli mobbad för sina nedärvda kläder – eller att kunna le av att minnas hur bra de där fula jeansen var att spela dödsfotboll i? :D

A trick or two with lepers

Spelade lite WoW. Halvvägs till 33 nu, kommer nog att levla ikväll – det beror på hur mycket tid jag ägnar åt att plugga. Skall sätta mig och läsa lite nu, måste bara hitta läsanvisningarna först.

Jag sleepish. Jag vill sova. Men jag var på stan en sväng och köpte Dita von Teeses bok, och en jättefin klarblå vårjacka och två fina ljuslyktor till mitt fönster, det är bra. Jag vill läsa Dita-boken, men jag borde läsa Språksociologi och gänget. Argh!

…sova…

(she wants to see with your eyes
she wants to smile with your smile)

Sluta hyperkorrigera, ni dumma svenskar!

ORLY? YARLY!

Jahaja, dags att dra sig in till Lund I guess.

Dagens färger: Grönt och brunt. Jag ser ut som en snäll scout :D Eller som en tant som vill vara scout, kanske. Eh. Anyhoooo.

Strul med nedladdningen av den nya patchen/uppdateringen av WoW. Nackdel. Den har kämpat sig till 86% på en timme nu, så den borde vara hemma när jag kommer hem.

Pluggplanen är som följer: Gå igenom alla de kapitel vi har haft som läsföreberedelser till alla föreläsningar. Ta anteckningar, hightlighta, och under morgondagen bo på Undercity.

Åt lite. Mätt. Såg klart Deathstalker. Skratt :)

WordPress theme: Kippis 1.15