NaPolA – Führerns Elit

Så… Det drogs en djäkla massa paralleller till Ondskan och Döda Poeters Sällskap i samband med NaPolA. Eh, orka. Jag tyckte att den var bra, och kan gott rekommendera den, oavsett vad man tycker om de ovanstående böckerna/filmerna. Stark handling, bra skådespelare, den är på TYSKA och inte på fjantig amerikanska och de har fett snygga uniformer. Mrrr. Uniforrrrmer.

Okej, så kanske är mitt omdöme en aning skuggat av det faktum att jag mest dreglade över heta ynglingar i uniformer, men filmen var bra ändå. En lite annorlunda vinkling på det ack så välkända nazisteriet. Inte en massa judehat, utan snarare hela kraften som består i att man hela tiden måste hävda sig mot alla andra och vara den bäste. Kamratskap, påstår de. Avundsjuka och småsinthet, säger jag. En för alla och alla för en? Knappast. Egoism i sin sanna dräkt.

En sak jag dock stör mig på i filmen är de lösa trådarna; Vid ett flertal tillfällen blir man som tittare medveten om att ”Ah, här har vi en viktig del i filmen, det här kommer de att spinna vidare på!” bara för att inse att nej, det var allt vad kött på benen vi fick. Bland annat är det en karaktär som genast blir Friedrichs fiende, enligt hans roomies: ”Nu har du skaffat dig en fiende”. Det ENDA man sedan får se av den fienden och hans agg mot Friedrich är att han …stirrar surt på honom under måltiden… Erhm. Man får lite sådär känslan av att filmen blivit förkortad, att delar har blivit bortplockade. Och att filmen vill vara Harry Potter.

Kommentera

WordPress theme: Kippis 1.15
%d bloggare gillar detta: