Ett blödande skratt.

…hur blev det nu såhär då?

Jag och mitt trassel. Jag tycker inte om problem jag inte kan reda ut, och detta känns i sanning som ett sådant.
Jag har fått ner båda fötterna på jorden, det har jag redan skrivit om. Jag hittade hem. Och det här är inte alls samma sorts förvirring och känsla av vilsenhet som förra veckan, detta har med lite annat att göra.
Och jag vet ärligt talat inte vad jag skall göra. Jag har pratat med Ida och Monika om det, men…

Det går väl över, kanske.
Hoppas kan man ju alltid.

Kommentera

WordPress theme: Kippis 1.15
%d bloggare gillar detta: