Can’t you see me falling an endless fall?

Can’t you see me falling
An endless fall
Can’t you hear me calling
A neverending call
Can’t you see me bleeding
I’m loosing control
Can’t you see me dying
I’m dying alone


Det går inte bra för mig. Detta blir för övrigt förmodligen ett riktigt djävla emo-inlägg, så läs inte om ni tänker mucka.
Jag mår inte bra. Jag klarar inte riktigt av det här, det enda jag gör är att sitta framför datorskärmen och glo och det gör mig illamående och felknullad. Jag sjunker längre in i apati och ensamhet, och allmäna tycka-synd-om-sig-själv-känslor. Jag vill så satans gärna få må lite bra, men istället faller jag djupare åt andra hållet. Och ingen kan göra något. Eller VILL göra något, för den delen. Jag står en bit utanför mig själv och ser hjälplöst på hur jag faller, och hur andra ser mig falla med tomma blickar.
Jag vill hem. Jag vill ha något bekant omkring mig, eller någon som tycker om mig och kan ge mig lite värme. Istället sitter jag här och gråter som en djävla fjortis. Jag vet verkligen inte vad jag skall göra. Jag skulle vilja ta en promenad, men då kan jag förmodligen räkna med att bli rånad och våldtagen om jag skall tro ryktena… Fan. Fan fan fan. Jag är inte stark nog att klara för mycket av det här. Jag hatar att vara apatisk, jag hatar att vara ensam. Hur fan trodde jag att det här kunde gå? Hur kunde jag vara så korkad?
Det går inte alls. Jag är bara i vägen, och jag har ingen att prata med. Ingen som förstår mig alls, ingen som vet hur de kan fånga mig. Eller som ens orkar bry sig. Dumma värld. Fan.
Jag kan sova, och jag kan sitta framför datorn. Utöver det finns inget att göra.
Hade jag haft god kontakt med folk i Lund hade jag kunnat sticka dit, men jag känner ingen här, ingen alls. Viktor är upptagen på sitt håll och Smege är iväg med sina vänner, och jag sitter bara här, som en dumskalle. Jag vet inte alls, just nu. Jag mår inte bra, och jag vet inte alls vad jag skall göra åt saken.

Satskap

Babygirl.

Jag har vatten i mitt öra, och det är fett irriterande. Det bubblar och plaskar, och jag får inte bort det.

Klippte mig idag. Nu har jag en skum page jag inte riktigt blir nöjd med, men jag skall låta det vara lite så att jag vänjer mig så blir det nog bättre. Annars provar jag nog att klippa själv, vi får se… Hoho.
Färgade det svart också, därav vattnet i örat. Nu har jag kort, svart, pojkrufsigt bushår, typ. Ser lite knepisch ut, men det får man väl överleva. (jag får ju skylla mig själv)

Sprang införbi H&M och köpt en söt svart stickad klänning, som jag nu har tillsammans med ett par svart/grårandiga strumpor – jag ser ut som en förvuxen tolvåring, i synnerhet med min röda rosett i håret. Tur att jag har legitimation, annars skulle folk inte gå med på att jag är över femton år. (uh-oh, jag ser ut som ett pop-offer! feck darnit!)

Har lite MST3k på gång, superbt!
Jag är sugen på lite ”Manos”, men den var lite klurigare att luska fram… I am Thorgo, and I came to ge-get you do-down!

Kult!

Tss, har totalt glömt att skriva: Vi spelade ju Kult igår! Jag spelar mentalskötaren Eva Schultz, 19 år gammal. Var lite halv-opepp på det innan, kände inte alls att jag hade koll på något, men det var riktigt kul! Väldigt bra grupp, bra spelledare och jag trivs med rollen. Det är bra förutsättningar för bra spel! Ser fram emot fler spelsessioner – förhoppningsvis blir det ofta och regelbundet spel.

Min stackars roll har hittills mest varit förvirrad och förskräckt – hoppas att hon får en chans att få läget under kontroll snarast. Visserligen passar det mig bra, eftersom jag fortfarande inte är insatt, och ju mindre jag vet desto mer förvirrad kan jag med rätta låta rollen vara… Nåväl. Rollspel ftw!
Skrev ett långt dagboksliknande inlägg via min karaktär idag, där jag redogjorde för hennes dag. Enligt Monika var det tre sidor i Works, hoho. Jag använde så litet typsnitt att det inte framgick hur mycket det kunde vara… Nåväl. Det är alltid bra att ha stabila minnesanteckningar!

WordPress theme: Kippis 1.15