No more I love you’s.

Jag vet varken upp eller ner. Det känns som att jag vänder alldeles för snabbt just nu, och jag är rädd att jag inte kommer att kunna ta emot mig själv om jag snubblar.

Jag vet att större delen av mina kraftiga humörsvängningar beror på att jag tydligen har ägglossning just nu – men tro mig, det gör inte saken vare sig bättre eller sämre.
Jag vet att jag har väldigt lätt att ställa krav som tydligen är ouppnåeliga på mina vänner. Jag kräver uppmärksamhet, att mina vänner skall bry sig om mig och att de skall konversera med mig när jag är närvarande. Jag kräver att faktiskt få komma i första hand när jag är med dem, att de lyssnar på vad jag har att säga och att de svarar när jag frågar dem saker. Att de skall vilja umgås med MIG, och att de faktiskt hör av sig då och då. Är det befängt av mig? Är jag faktiskt så otroligt djävla korkad som tror att det är något jag har rätt att vilja ha utav mina vänner?

Uppenbarligen är jag själv inte en tillräckligt bra vän. Man kan inte prata med mig om saker, jag lyssnar uppenbarligen inte, och är jag i närheten mår folk tydligen bättre av att förbli reserverade och dra sig undan snarare än ha trevligt med mig.
Jag förstår inte. Vad är det som gör mig så frånstötande? Vad är det som får folk att hålla sig undan, vara på sin vakt, distansiera sig från mig? Att ha vänner som gör så skadar mig bara, men samtidigt vill jag inte radera relationer som bestått några år för att saker och ting plötsligt börjar bli sneda.

Just nu, i skrivande stund, så önskar jag inget hellre än att någon skall höra av sig -ringa, sms:a- och vilja umgås. Sakna mig. Undra var jag är, fråga varför jag sitter ensam hemma och vilja att jag kommer ut igen. Men det är väl jag som drar mig undan… Jag tror att det är jag som stöter bort mina vänner, får dem att bli så här kalla mot mig. Jag vet inte ens varför. Jag vet inte hur jag skall laga det. Jag vet bara hur dåligt det får mig att må.

Det jag saknar allra mest just nu är en varm famn. Någon att få gömma mig hos, någon att få gråta ut hos. Jag, min dumma djävel, trodde väl att sådant tillfälle kunde uppstå nu under veckan (www.medeltidsveckan.com), men tji fick jag. Folk som sagt att de gärna vill umgås hör aldrig av sig, och när man väl träffar dem vägrar de lämna sina andra vänner – folk som de umgås med under resten av året också. Stupid me, som tror att jag betyder något.
Jag flyttar från ön om en vecka. Jag vet inte längre om det är bra eller dåligt. Om jag kommer att fortsätta att ha liknande vänskapsrelationer när jag väl är på plats kommer jag inte att klara mig länge. Så länge jag är på ön har jag åtminstone min familj, och de vänner som faktiskt vill umgås.

(jag vill så djävla gärna ha en kram just nu. lite värme, lite ömhet. jag vill inte känna mig så djävla liten.)

Det här leder ingenvart. Skitsamma. Förlåt att jag gnäller.

WordPress theme: Kippis 1.15